I politiken talar man till exempel om den stärkta medborgaren som genom ett mer direkt tillträde till offentligheten får ökade möjligheter i det demokratiska samtalet. Medborgaren behöver inte längre representeras av journalisterna för att kunna göra sin röst hörd. Behovet av journalistikens medialisering minskar.
Inom marknadsföring har man också talat länge om vikten av interaktion. Det är genom dialogen mellan en organisation och dess omgivning relationer byggs och upprätthålls. Det är genom relationer organisationen blir framgångsrik i försäljning och avkastning. De möjligheter som de nya kommunikationsarenornas interaktiva karaktär skapat är därför mycket värt. Vare sig konsumenten eller företaget behöver längre representeras av journalisterna för att nå varandra. Behovet av journalistikens medialisering minskar.
I min värld finns det två huvudsakliga sätt att värdera detta.
Det första, och i många sammanhang det mest intuitiva, är positivt: Det är bra att traditionella vägar för kommunikation (läs ”massmedier”) kompletteras och i vissa fall ersätts av nya, mer effektiva vägar. Det är bra att politikens medborgare utrustas med egna megafoner i offentligheten och därmed inte blir beroende av en hårt sållande journalistik för att höras. Det är bra att marknadens konsumenter får ökade interaktionsmöjligheter, både i kontakten med varandra och med företagen.
Det andra, tyvärr ofta förbisett i offentlighetens samtal, är negativt. Journalistiken fyller en viktig funktion för både demokratin och marknaden. Journalister är ju inte enbart förmedlare av information mellan olika aktörer i samhället, de har också en selekterande, kontrollerande och granskande roll. De värderar informationen utifrån olika aspekter, till exempel dess relevans för en större allmänhet. De kontrollerar källor och granskar både på egna initiativ och med tips utifrån ärenden som är angelägna för såväl medborgare som konsumenter.
Dessutom kan man hävda att behovet av denna journalistikens medialisering ökar. Samhällets komplexitet blir allt mer påtaglig, vi människor får allt mer begränsade möjligheter att själva erfara eller söka kunskap om sådant som är relevant för oss, och därför behövs en opartisk funktion som kan ge oss information i bekväm förpackning – nämligen massmedier.
Men oavsett vad man anser om denna negativa aspekt av en minskande journalistik medialisering, finns det fler skäl att ställa sig kritisk till den påstådda interaktiva förlösningen på våra nya kommunikationsarenor.
Det gäller att ställa sig frågan i hur stor utsträckning användarna av internet faktiskt bidrar till skapandet av innehåll. Den frågan ställer sig Annika Bergström i den rykande färska SOM-boken ”Svensk Höst”, vilken presenterades tidigare i dag. I resultaten som redovisas framgår visserligen att andelen av befolkningen som skriver i en egen blogg minst en gång i veckan fördubblats mellan 2007 och 2008. Men fördubblingen är från två till fyra procent! Endast fyra procent av svenska folket skriver en egen blogg minst en gång i veckan. Och om tidsspannet ökas till minst en gång i månaden blir andelen sex procent av befolkningen. Detta kan ses i kontrast till de 50 procent som någon gång i veckan tagit del av nyheter på internet. (Tänkvärt i sammanhanget: två tredjedelar av svenska folket läser en morgontidning i pappersformat minst fem dagar i veckan!)
Fler exempel ges i Annikas kapitel, för den som är intresserad. Men i de slutsatser som dras av resultaten påpekas att användarnas intresse att faktiskt skapa innehåll, och då även i andra sammanhang än bloggar, är ljumna:
”Totalt sett är det få som med någon större frekvens bidrar med texter, bilder och kommentarer på nyhetssajter. Man kan göra några olika tolkningar av detta. En sådan är att de möjligheter att bidra som erbjuds inte lockar användarna. Men även utanför den traditionella journalistiken är intresset att bidra med innehåll måttligt, varför en tolkning är att det allmänna intresset för att delta på den publika webben är lågt.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar