fredag 29 januari 2010

Den ständiga uppdateringens tyranni

I dag hittade jag ett bra exempel på vad jag kallar den ständiga uppdateringens tyranni. Journalistikens uppdateringsfrekvens har på sina ställen blivit i det närmaste absurd, och det på flera nivåer.

Nyhetssajter måste hela tiden matas med nya artiklar, så fort som möjligt. Ofta med påföljande komplettering och korrigering av artiklarna. Ofta flera gånger. Bengt Johansson vid JMG skriver tänkvärt om det här.
















Den ständiga uppdateringens tyranni är ett kvalitetssänke av rang. Journalisternas produkter - mediernas innehåll - vattnas ur och löper betydligt större risk att bli rent felaktigt. Men uppdateringen har också andra baksidor. Den sätter käppar i hjulet för den som vill skapa sig en uppfattning om, och förhålla sig till, mediernas innehåll.

I ett allt mer medialiserat samhälle blir det allt viktigare att systematiskt undersöka vilka bilder medierna förmedlar. Det är till exempel något som de flesta större organisationer ägnar sig åt. Hur står det till med organisationens mediebild? Hur presenterar medierna organisationens relevanta omgivning?

Dessa systematiska undersökningar blir problematiska i den ständiga uppdateringens tyranni. För hur undersöker man något som ständigt är i rörelse?

onsdag 13 januari 2010

Medierna granskar makten, men vem granskar medierna?

Ofta är det medierna själva. Ibland bra, ofta mindre bra. I dag gör Dagens Media ett tappert försök till mediekritik. Under rubriken "Läkarna: Medierna skrämmer upp allmänheten" redovisas en undersökning där tillfrågade läkare bland annat yppar huruvida medierapporteringen om sjukdomar försvårar eller underlättar deras arbeten. 32 procent av läkarna uppgav att den försvårar medan 10 procent menar att den underlättar.

Men hur är det med resterande 58 procent av de tillfrågade? Av den dikotoma redovisningen att döma är det  troligt att majoriteten är likgiltig till medierapporteringen - i alla fall rörande dess inverkan på deras yrkesutövning. Med en titt på källan till Dagens Medias artikel, som i pdf-format återfinns här, visas att så mycket riktigt är fallet. 52 procent av de tillfrågade uppgav att medierapporteringen vare sig försvårar eller underlättar deras arbeten. 6 procent av de tillfrågade svarade "vet ej".

Men varför redovisas inte detta? Jo, för att det skulle bli en förbannat tråkig nyhet. Resultatet är istället en pajasartikel som tyvärr, likt många andra pajasartiklar, passerar obemärkt förbi.

tisdag 5 januari 2010

Personvalskampanjer i social medier

Sociala medier är på tapeten inför riksdagsvalet i höst. Ingen har väl missat Anton Abeles ambitiösa insats, understödd av både pr- och webbyrå. I dag skriver Dagens Media om kristdemokraternas Lilith Svensson, som även hon tycks sätta stor tilltro till sociala medier. Men är sociala medier en bra ingrediens i en framgångsrik personvalskampanj 2010?

Ja, med betoning på ingrediens. Sociala medier som kommunikationskanal saknar, framförallt i politiska sammanhang, kraft att för egen maskin generera speciellt stora effekter. Det är fortfarande de traditionella medierna som utgör den mest betydelsefulla arenan för politisk kommunikation. Och utan närvaro på den arenan är det svårt att bygga ett politiskt varumärke. Naturligtvis kan dialogen i sociala medier spela en viktig roll i mindre skala, men det huvudsakliga syftet med sociala aktiviteter bör vara att skapa uppmärksamhet i räckviddsmedier.

Men en framgångsrik personvalskampanj i det kortsiktiga perspektivet innebär att bli inkryssad i riksdagen 2010. Och med en blick på utfallet i 2006 års val tycks det bli mycket svårt. Endast sex av 349 riksdagsledamöter kryssades in. Anledningen är, som statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson skriver, dels ett svalt intresse hos väljarna att kryssa, dels den nuvarande personvalsspärren på åtta procent.

Däremot, ur ett mer långsiktigt perspektiv, kan en personvalskampanj vara framgångsrik även utan att kandidaten blir inkryssad. Det är en chans för kandidater att inte bara kommunicera med väljare, utan även visa duglighet inför partierna. En autonom insats i förstaläget kan således generera möjligheter att i senare val bli en del av ett partis laguppställning. Huruvida det gäller Anton Abele ska bli intressant att följa.