fredag 26 februari 2010

Sverigedemokraternas share of voice

En av de frågor som debatterats flitigt under framförallt förra året är i vilken mån Sverigedemokraterna ska ges utrymme i den medierade offentligheten. Och i så fall hur ska de ges utrymme? Ska de få annonsera, delta med debattinlägg och i panelsamtal? Ska medierna på nyhetsplats rapportera om partiets möten, ställning i sakfrågor med mera? 

Det ironiska med hela debatten är att den bygger på en rädsla att ge Sverigedemokraterna för mycket uppmärksamhet, eftersom man antar att det påverkar partiets stöd hos medborgarna. Samtidigt bestod mycket av den uppmärksamhet Sverigedemokraterna fick under 2009 just av "uppmärksamhetsdebatten". Moment 22!

Men hur mycket uppmärksamhet fick egentligen Sverigedemokraterna förra året? Lätt fråga att ställa, svårare att ge ett bra svar. Här ska dock en dels avgränsad, dels grov bild av uppmärksamheten redovisas. Uppställningen visar Sveriges åtta största partiers relativa uppmärksamhet, fördelat på sex av de största svenska dagstidningarna.


Uppgifterna baseras på uppgifter från Mediearkivet för perioden 090101-091231. De sökord som använts är socialdemokrat*, moderat* osv. "Totalt" avser av samtliga i tabellen förekommande tidningar. N (totalt) = 22 976; N (Sydsvenskan) = 5920; N (Svenska Dagbladet) = 3924; N (Göteborgs-Posten) = 3459; N (Expressen) = 2982; N (Dagens Nyheter) = 4770; N (Aftonbladet) = 1921. Urvalet avser tidningarnas pappersupplagor. 

Sverigedemokraterna fick alltså en åttaprocentig share of voice enligt min enkla undersökning. Det är lika mycket som Kristdemokraterna, mer än Centerpartiet och nästan lika mycket som Vänsterpartiet. Mycket eller lite? Avgör själv!

Det finns dock en rad problem med undersökningen som måste redovisas. 

För det första mäter jag förekomsten av artiklar som innehåller partinamnen. Siffrorna säger alltså inget om storleken på artikeln, i vilken utsträckning partiet uppmärksammas i artikeln eller liknande. 

För det andra tas ingen hänsyn till mer informella namn på partierna, till exempel Centern och Vänstern. Det hade kunnat lösas rent tekniskt, men med trunkering hade troligtvis dessa partiers uppmärksamhet överskattats. 

För det tredje tas ingen hänsyn till de politiska etiketter partierna (och dess representanter) bär: Regeringen, alliansen, oppositionen, de rödgröna osv. Av den anledningen överskattas troligen Sverigedemokraternas andel i min undersökning. 

Men som sagt, avgränsat och grovt, åtta procent.

torsdag 25 februari 2010

Om mediernas oförmåga att hantera Sverigedemokraterna #2

I tidigare inlägg beskrev jag mediernas oförmåga att hantera Sverigedemokraterna som en konsekvens av uppfattningen om partiets brist på reella makt. Det skapar en situation där medierna inte kan utkräva ansvar. De kan endast agera med ett framåtblickande perspektiv, det vill säga informera medborgarna om vad man kan förvänta sig av Sverigedemokraterna om de kommer i en maktposition.

Hur har det kunnat bli så?

Min ingång tar fasta på uppfattningen om partiets brist på reella makt kopplat till aktuell politisk arena. Sverigedemokraterna har inget mandat i Riksdagen, men det är den arenan mediernas dramaturgi definierat som den centrala. I alla fall inför valet 2010. Sverigedemokraterna är den ”farliga” utmanaren till den etablerade ordningen i det mest betydelsefulla av våra politiska rum. Vinkeln som etablerats kretsar kring den spekulativa prepositionen om.

Men i själva verket saknar inte Sverigedemokraterna reell makt. De förekommer i en lång rad politiska sammanhang lägre ner i det politiska systemet. Där finns det också gott om utrymme att ställa dem till svars för sin politik. Visserligen förekommer sådan typ av rapportering, men det är knappast den centrala. Rapportering om lokalpolitiken ger helt uppenbart lägre mediedramaturgiska poäng än när det handlar om spelet om riksdagsmandat.

Det är således en slags kollision mellan demokratiideal och mediedramaturgi som ramar in den här diskussionen. Medierna borde vara bättre på att ställa Sverigedemokraterna till svars, i egenskap av den lokalpolitiska spelaren de faktiskt är. Men istället placeras partiet på en arena de inte tillhör och därmed berövar medierna själva sina möjligheter till ansvarsutkrävande. Uppfattningen om bristen på reell makt är ingen chimär, men medierna tar sikte på fel politisk arena.

onsdag 24 februari 2010

Om mediernas oförmåga att hantera Sverigedemokraterna #1

I går var jag på seminarium som handlade om mediernas bevakning av Sverigedemokraterna. I panelen satt Anna Jaktén och Caroline Stenman - två av de journalister som gjorde Kalibers ”Wallraff” i Sverigedemokraterna 2008; Kerstin Brunnberg, tidigare chef för Sveriges Radio; Daniel Sandström, chefredaktör för Sydsvenskan och Lena Sundström, författare och journalist. Seminariet finns att läsa om här.
 
En av de saker som diskuterades var mediernas oförmåga att ställa Sverigedemokraterna till svars för sin politik. Bevakningen beskrevs som tandlös, bland annat den i kölvattnet efter ovan nämnda inslag i Kaliber. Diskussionen efteråt kom inte att handla så mycket om innehållet i programmet, utan snarare de metoder journalisterna använt.
 
Hur kommer det sig då, att medierna klarar att fälla en minister för obetald tv-licens, men inte förmår ställa en partiledning till svars för främlingsfientliga uttalanden och nidvisor om Olof Palme? I alla fall inte med de konsekvenser vi känner från liknande ”skandaler”, där politiker tvingats avgå.
 
Tandlösheten kan förklaras med, och som också dryftades vid seminariet, att Sverigedemokraternas yttranden inte var tillräckligt oväntade och därför inte tillräckligt oacceptabla. Toleransnivån för Sverigedemokrater är högre. Det tror jag är en av flera centrala förklaringar. Men jag tycker också det är värt att höja blicken något och se den tandlösa bevakningen i ett större sammanhang.
 
Jag tror mediernas oförmåga att hantera Sverigedemokraterna delvis beror på en uppfattning om partiets brist på reella makt. Det skapar en situation där mediernas kapacitet reduceras, jämfört med hanteringen av mer etablerade politiska partier. Grovt sett kan nämligen medierna sägas agera från två utgångspunkter i politiken.
 
Den ena utgångspunkten bygger på ett framåtblickande perspektiv, där medierna ska ge medborgarna information om de politiska aktörernas ståndpunkter i sakfrågor och ideologi, för att medborgarna ska kunna välja vilket parti man vill ge sina mandat.
 
Den andra utgångspunkten bygger på ett bakåtblickande perspektiv, där medierna ska ge medborgarna information om hur den politiska makten har förvaltats, för att ge medborgarna möjlighet att utkräva ansvar genom att rösta på konkurrenter. Det vill säga en slags bestraffning av politiker som man uppfattar misskött sig. 

För samtliga riksdagspartier fungerar båda utgångspunkterna. För Sverigedemokraterna fungerar bara det framåtblickande perspektivet. Bristen på, eller i alla fall uppfattningen om bristen på reell makt för Sverigedemokraterna, gör att medierna bara kan agera på ena planhalvan. Det saknas utrymme för rubriker som till exempel ”Avgå, Åkesson!”. Granskningen får inte de möjliga effekter den brukar få. Istället tvingas medierna till en informativ och spekulativ position där vinkeln kretsar kring ”om Sverigedemokraterna hamnar i riksdagen”.