tisdag 10 februari 2009

Smått förvirrat om den förvirrande bloggsfären

Jag har börjat läsa Nina Åkestams blogg. Nina är engagerad och många gånger träffsäker. Ibland är hon mindre träffsäker. I dag ger hon ett exempel på det senare, med ett försök att karaktärisera bloggen som medium. Hon riktar pennan mot de kommersiella, kostymklädda intressenterna - de vuxna människorna.
Det Bloggmode förhoppningsvis kan förklara för vuxna människor är att bloggar är precis som vilket annat media som helst. De fungerar exakt som en tidning. Det är olika människor som står bakom dem (ibland flera) med olika smak som skriver om olika saker. Vissa är råkommersiella medan andra aldrig skulle göra ett samarbete med ett företag. Modebloggar är inget undantag.
Det är ett galet påstående. Visst, det är olika människor som står bakom bloggarna. Det finns en variation i smak och ämnen. Vissa är kommersiella, andra är det inte. Men det är ju självklart! Vem tror att bloggsfären är homogen vad gäller sammansättning, smak och ämnesval? Vem tror att incitamenten är de samma för alla som bloggar?

Men bloggar är inte som vilken annan media som helst. Bloggar fungerar inte exakt som en tidning.

Bloggen är det bästa exemplet på den medierade kommunikationens allt mer suddiga gränser mellan avsändare och mottagare. I de mer traditionella medierna har journalisterna varit avsändare och mediets publik mottagare, och så är det i grova drag fortfarande. Men principerna för bloggsfären är annorlunda. Här agerar många aktörer med dubbla roller, och den som är sändare enda stunden är mottagare i en annan. Vem som helst kan läsa, vem som helst kan skriva.

Kommunikationen är på så sätt betydligt mer symmetrisk (eller erbjudes åtminstone vara det), något som hyllas med stora ord av många aktörer inom till exempel Public Relations. Men betydligt mer relevanta effekter i sammanhanget är förändrade relationer mellan avsändaren och dess omgivning. Journalistiska ideal, arbetssätt och logik, beroende av subventionerad bevakning och bearbetning med mera blir utmanade av en bloggande multitud. Kommersiella eller inte spelar mindre roll. Den medierade kommunikationens spelregler har förändrats radikalt. I alla fall på den här arenan. Och för vuxna människor betyder det jättemycket.

Detta är ett exempel på varför Nina Åkestams likhetstecken mellan pluralism och pluralism är galet. Men det är också en av de viktigaste förklaringarna till varför bloggar bemöts med förvirring och till och med oförstånd hos vuxna människor.

måndag 9 februari 2009

En miljard internetanvändare - So what?

Så har det hänt. En miljard internetanvändare. 1 000 000 000 personer. DN skriver om det här.

Jag märker ingen skillnad! Borde jag göra det? Nej. I artikeln som länkas ovan blir jag nästan stött över uttalandet:

- Att överstiga en miljard globala användare är en viktig milstolpe i internets historia. Det är ett monument över det allt mer förenade globala samhället där vi bor och påminner oss om att världen i sanning blir mer platt, säger Comscores vd Magid Abraham i ett pressmeddelande.

I min bok är det här ett typexempel på att dra för stora växlar av något. Och man hör folk yppa liknande pratminus var och varannan dag. Är det verkligen så fantastiskt att en miljard människor använder samma kommunikativa infrastruktur? Citatet ovan, liksom många andra, får det att låta som vi alla är förenade i en enda stor familj som inte gör annat än att skicka digitala kramar till varandra på Facebook.

Med tv, utan apparat

När Radiotjänst ringer behöver jag inte ljuga. Jag har ingen tv. Den åkte in i garderoben i samband med en flytt för ett par år sedan. Ut igen vid landskamper i fotboll och valvakan 2006, men sedan ett halvår tillbaka helt utslängd. Och jag saknar den inte en sekund.

Min bristande kontakt med detta medium landar ofta, efter allehanda diskussioner om Let's Dance, Idol med mera, i ett påstående att jag inte kollar på tv. Jag säger det på ett neutralt sätt, inte bourdieuskt eller på något sätt högtravande. Jag är som vegetarianen vars repetetiva ryggradsargumentation till slut landat i: "Det är mitt val. Punkt."

Men det är ett påstående med en god portion modifikation. I själva verket tittar jag jättemycket på tv. Dessutom till 99 procent hemma. Påståendet borde snarare lyda: "jag äger ingen televisionsapparat, men jag kollar på webben." Anledningen till att jag inte följer Idol och Let's Dance är förmodligen att Tv4 valt att ta betalt för dessa webbsändningar.

Det verkar dock bli ändring på den saken. Tv4 har vid sidan av betaltjänsten Anytime lanserat Replay, där man en vecka från sändningstillfället kan se kanalens egenproducerade program. Tv3 har nyligen dragit igång en liknande variant, men är generösa nog att låta klippen ligga kvar. Kanal5 har varit igång med sina webbsändingar bra länge nu och tacka vet jag nya, fräscha SVT Play.

Frågan är dock hur länge kanalerna, framförallt Tv4, vågar begränsa möjligheterna på webben. Håller det verkligen i längden att ta betalt, och hur mycket vinst och förlust skulle det innebära att låta allt innehåll arkiveras?

Jag tror det är få som är lika drastiska som jag och bokstavligt talat kastar ut tv-apparaten. Men trenden pekar tydligt mot en ökad användning rörliga medier på webben. MMS rapporterade till exempel nyligen att närmare hälften av alla män inom åldersspannet 16-25 år använder Youtube dagligen. 18 procent inom samma åldersgrupp har tittat på videoklipp på aftonbladet.se det senaste dygnet och 11 procent har tittat på SVT Play. Under en genomsnittlig vecka i vintras tittade en femtedel av den vuxna befolkningen på någon av de stora tv-kanalernas webbsändningar.

Det kommer visserligen dröja ett tag innan webben ersätter traditionella distributionskanaler. Om den ens gör det. Men tvivelsutan är webben ett område där kanalerna måste satsa stenhårt i konkurrens om uppmärksamhet framöver. Och, diskussionen får inte begränsas till huruvida distributionsformen i dagsläget svarar mot intäkter från reklam. Det handlar också om att bygga upp lojaliteter och vanor, att med hjälp av flera plattformar lyckas leverara bra målgrupper.

Aftonbladet är ett klockrent exempel. De var tidigt ute på webben, de har jobbat stenhårt för att behålla sin position och lyckats förbaskat bra. Och nu ser de dessutom ut att ha lyckats rätt bra med rörlig media också. Aftonbladet.se har lyckats bygga upp lojalitet och vana bland svenska webbanvändare, och på samma sätt måste tv-kanalerna resonera för att om 5-10 år stå sig starka i konkurrensen om tv-tittandet.

Tv-kanalerna måste se över sina erbjudanden. Och de måste framförallt undersöka vilka begränsningar de håller mot användarna. För webbanvändare gillar inte begränsingar. Vare sig det handlar om pengar som ska betalas, innehåll på Youtube som inte går att ladda i vissa länder eller arkiv som bara innehåller det allra senaste.

fredag 6 februari 2009

Expressentabbe

Expressen.se är sjukt vassa på målgruppsanpassade annonser ;-)