Medierna som aktör och arena

Martin Jönsson, numera redaktionschef på SvD, har börjat blogga igen. Bra!

I dag tar han upp ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen det om media som aktör. Rapporteringen om den något bisarra händelseutvecklingen kring köpet av Pirate Bay tas som exempel, men även Saab-affären och svininfluensan berörs. Jönsson knorrar något ödmjukt inför det faktum att medierna har ett stort ansvar att ”inte agera spekulativt och pådrivande”, med en implicit ton av svårigheten att axla detta ansvar.

Nu menar nog inte Jönsson att medierna inte ska tillåtas spekulera eller driva på, snarare att man inte bör agera för spekulativt och pådrivande. Grym gränsdragningsproblematik!

Jag tycker dock diskussionen om medierna som aktör bör kompletteras med perspektiv på medierna som arena. Jönssons resonemang bygger nämligen ett förhållande där medierna påverkar verksamheter utanför den mediala arenan. Men hur blir det med sådant som knappt existerar utanför mediernas domäner, utan där själva händelsen – eller skeendet – snarare är medierapporteringen?

Svininfluensan till exempel. Rapporteringen har pågått en bra länge nu, och utan överdrift kan väl sägas att artiklar och inslag den senaste tiden flödat ymnigt ur tv, radio och tidningar. Men vad är egentligen den här influensan för oss i Sverige? Inte mer än en handfull människor är allvarligt sjuka (än) och någon smittospridning i stor skala har inte förekommit (än). De allra flesta invånare i Sverige är ännu så länge obekanta med denna influensa av egna och sin omgivnings erfarenheter.

Svininfluensan är alltså mer ett medialt fenomen än en verklig sjukdom. Detta kan naturligtvis komma att ändras, vilket också är den springande punkten i motiveringen av rapporteringen: Svininfluensan kan komma att drabba många svenskar, något som befogar en massiv rapportering.

Men hur ska vi, fram till dess att vi vet, bedöma medierna som aktör?

Jo, fram till dess att vi vet är medierna oundvikligen spekulativa och pådrivande. Svenska myndigheter och andra aktörer agerar möjligen pådrivande, men de saknar kraften att för egen maskin driva rapporteringen. Istället är det medierna själva som utgör motorn. Och eftersom de stora frågorna är när och hur influensan kommer slå mot Sverige, parat med en högst bristfällig kunskap om viruset, blir rapporteringen per automatik spekulativ.

Om nu Martin Jönsson tycker som jag tolkar honom, att medierna bör tillåtas spekulera och driva på – bara inte ”för mycket” – håller jag med. Men problemet är återigen gränsdragningen. Och där väcks återigen frågan hur vi, fram till dess att vi vet, ska bedöma medierna. För mycket, lagom eller för lite kan inte bedömas utan att veta utfallet. Om hälften av befolkningen drabbas av influensan blir den omfattande medierapporteringen motiverad. Om svininfluensan slår som en vanlig influensa kan vi sannolikt sluta oss till att rapporteringen var överdriven. Om hälften av befolkningen dör presterade medierna för dåligt. Problem!

Jag har inga förhoppningar att medierna kommer agera motor i diskussionen om sin rapportering av svininfluensan. Däremot pågår redan nu utvärderingar. I höst kommer jag delta i ett forskningsprojekt som syftar till att undersöka mediernas rapportering om svininfluensan. Därför finns det troligen skäl att återvända till Martin Jönssons resonemang senare, med den hårda empirin som stöd.