tisdag 5 maj 2009

Att slänga sig med demokrati

På tal om det här med demokrati och medier igen. Jag har grunnat på ett numera halvfärdigt resonemang som måste skrivas ner.

Problematiken är förhållandevis allmängiltig och går ut på att många väljer att gripa efter en demokratisk diskurs när det passar, utan att för den delen lyckas förankra sina åsikter speciellt väl. Jag tänker till exempel på den typiska kommunpolitikern som kommenterar "det ungdomliga oförståndets politik". Reclaim the streets till exempel. Odemokratiskt - brukar de hävda, kommunpolitikerna. Sedan inte mycket mer.

Men vinkeln på mitt nuvarande resonemang berör mediernas förhållande till demokrati. På samma sätt som den typiska kommunpolitikern har medierna en tendens att gripa efter den demokratiska diskursen när det passar, ofta med en fattig förankring. Ta till exempel debatten om de politiska partiernas "rätt" till politisk tv-reklam. Det anses på sina ställen vara odemokratiskt att Sverigedemokraterna, Feministiskt initiativ med flera inte får köpa reklam i Tv4. Man saknar förmåga att problematisera det på konstruktivt sätt, men behandlar trots allt missgynnandet som en avgörande demokratisk knäckfråga.

Samtidigt ignorerar man ofta demokratiska problem och hyllar rent av odemokratiska institutioner. Ta monarkin till exempel - hur väl faller ett kungahus ut i en drabbning med demokratiska ideal? Hur ofta belyser medierna problematiken med monarki och demokrati?

Förvisso kan man hävda att monarkin i Sverige har en så svag ställning att statsskicket i praktiken är republik. Därför är det inget reellt problem för demokratin. Men å andra sidan kan man ju hävda att såväl Sverigedemokraterna som Feministiskt initiativ har så pass svag ställning i både opinion och mandat att de i praktiken inte har något inflytande. Därför är det inget reellt problem för demokratin att exkludera dem.

måndag 4 maj 2009

Curtis Mayfield on democracy

I Sverige - detta land, så ovant vid reklam i allmänhet, så varsamt antastat av politisk reklam i synnerhet, pågår just nu en mycket intressant debatt. Den handlar just om politisk reklam, närmare bestämt i teve. Jag har följt debatten på avstånd. Intresserad, men utan att dra speciellt stora växlar av den.

Några åsikter har dock formats hos mig. Likt en Rubiks kub går de att vända och vrida på hur man vill. Det gör jag möjligen senare.

1. Det är dags att börja se och lyfta fram positiva egenskaper hos reklam. I kontrast till redaktionellt medieinnehåll (läs PR) har väljarna ett betydligt bättre utgångsläge att utifrån reklamen själva värdera de budskap som framförs. Detta eftersom avsändaren och dess intentioner på ett helt annat sätt än i många redaktionella sammanhang blir tydligt för mottagaren. I ljuset av den upplysta förståelsens demokratiideal bör detta eftersträvas. Den nyligen utnämnda medieexperten Marie Grusell, och medieprofessor Lars Nord, skriver om bland annat detta i lördagens DN.

2. Det är dags att sluta betrakta privatägda medier som demokratiska institutioner. Visst, de kan möjligen ses som betydelsefulla aktörer i det demokratiska samtalet - oumbärliga för en modern offentlighet. Men deras drivkrafter formas knappast i demokratisträvan eller deliberation. Deras främsta syfte är att bringa pengar till sina ägare, något som bland annat förtjänas genom att klä sig i ansvarsfulla kostymer. Givet detta tycker jag det är fullt rimligt att till exempel "diskriminera" Sverigedemokraterna.

3. Jag hade också en poäng om att man bör sluta betrakta demokrati enbart som ett tillstånd. Min poäng började med ett resonemang om att den egentliga innebörden av demokrati i modern tappning är en rörelse framåt, en strävan mot demokratiideal som, trots att många av dessa ideal aldrig kommer uppfyllas, är en viktig rörelse. Jag ville säga att demokrati aldrig kommer vara något annat än "det minst dåliga alternativet", men att om vi stannar upp kommer det bli ännu sämre. Jag glömde dock bort poängen.

Just move on up, towards your destination. Though you may find - from time to time - complications.

- Curtis Mayfield