onsdag 24 februari 2010

Om mediernas oförmåga att hantera Sverigedemokraterna #1

I går var jag på seminarium som handlade om mediernas bevakning av Sverigedemokraterna. I panelen satt Anna Jaktén och Caroline Stenman - två av de journalister som gjorde Kalibers ”Wallraff” i Sverigedemokraterna 2008; Kerstin Brunnberg, tidigare chef för Sveriges Radio; Daniel Sandström, chefredaktör för Sydsvenskan och Lena Sundström, författare och journalist. Seminariet finns att läsa om här.
 
En av de saker som diskuterades var mediernas oförmåga att ställa Sverigedemokraterna till svars för sin politik. Bevakningen beskrevs som tandlös, bland annat den i kölvattnet efter ovan nämnda inslag i Kaliber. Diskussionen efteråt kom inte att handla så mycket om innehållet i programmet, utan snarare de metoder journalisterna använt.
 
Hur kommer det sig då, att medierna klarar att fälla en minister för obetald tv-licens, men inte förmår ställa en partiledning till svars för främlingsfientliga uttalanden och nidvisor om Olof Palme? I alla fall inte med de konsekvenser vi känner från liknande ”skandaler”, där politiker tvingats avgå.
 
Tandlösheten kan förklaras med, och som också dryftades vid seminariet, att Sverigedemokraternas yttranden inte var tillräckligt oväntade och därför inte tillräckligt oacceptabla. Toleransnivån för Sverigedemokrater är högre. Det tror jag är en av flera centrala förklaringar. Men jag tycker också det är värt att höja blicken något och se den tandlösa bevakningen i ett större sammanhang.
 
Jag tror mediernas oförmåga att hantera Sverigedemokraterna delvis beror på en uppfattning om partiets brist på reella makt. Det skapar en situation där mediernas kapacitet reduceras, jämfört med hanteringen av mer etablerade politiska partier. Grovt sett kan nämligen medierna sägas agera från två utgångspunkter i politiken.
 
Den ena utgångspunkten bygger på ett framåtblickande perspektiv, där medierna ska ge medborgarna information om de politiska aktörernas ståndpunkter i sakfrågor och ideologi, för att medborgarna ska kunna välja vilket parti man vill ge sina mandat.
 
Den andra utgångspunkten bygger på ett bakåtblickande perspektiv, där medierna ska ge medborgarna information om hur den politiska makten har förvaltats, för att ge medborgarna möjlighet att utkräva ansvar genom att rösta på konkurrenter. Det vill säga en slags bestraffning av politiker som man uppfattar misskött sig. 

För samtliga riksdagspartier fungerar båda utgångspunkterna. För Sverigedemokraterna fungerar bara det framåtblickande perspektivet. Bristen på, eller i alla fall uppfattningen om bristen på reell makt för Sverigedemokraterna, gör att medierna bara kan agera på ena planhalvan. Det saknas utrymme för rubriker som till exempel ”Avgå, Åkesson!”. Granskningen får inte de möjliga effekter den brukar få. Istället tvingas medierna till en informativ och spekulativ position där vinkeln kretsar kring ”om Sverigedemokraterna hamnar i riksdagen”.

Inga kommentarer: