Jag gillar verkligen Hans Rosling. Statistiken han presenterar, och inte minst sättet han gör det på, är enormt vitaliserande för en i övrigt grå verksamhet. I klippet nedan kommenterar han mediernas bevakning av svininfluensan, vilken han tycker är överdriven. Han räknar på, under en period av 13 dagar, antalet nyheter om svininfluensa dividerat med antalet döda i sjukdomen. Detta jämför han sedan med motsvarande siffror för tuberkulos.
Jag har tidigare här på bloggen antytt min uppfattning - att rapporteringen om svininfluensan är överdriven. Däremot håller jag inte med Rosling i hans argumentation. Det finns viktiga omständigheter som måste diskuteras för att förstå varför bevakningen såg och ser ut som den gör.
För det första är det uppenbart att mediernas huvuduppgift är att presentera nyheter. Det vill säga, nyheter i den bemärkelsen att det för en betydande del av mediernas publik är något tidigare okänt. Enligt uppgifter på Wikipedia har tuberkulos varit en betydande och uppmärksammad del av vår världs flora av sjukdomar sedan tidigt 1900-tal. Det är således ingen nyhet att många människor dör av tuberkulos. I april 2009 var det däremot en nyhet för hela världen att ett hyfsat okänt virus hade börjat spridas, med högst obekväma konsekvenser. Människor dog ju. Och spridningen verkade ske pandemiskt.
För det andra måste man i nyhetsbegreppet väga in relevans. Det låter cyniskt, men ur de västerländska nyhetsmediernas perspektiv är det inte speciellt relevant att människor på södra halvklotet dör. Så länge det inte drabbar "oss" i större utsträckning än vad det redan gör. Naturligtvis finns det skäl att ifrågasätta denna icke-relevans, men givet att det faktiskt är nyheter som nyhetsmedierna ska leverera är det inte speciellt konstigt.
Summan av kardemumman är att Hans Roslings jämförelse visserligen är intressant och tankeväckande. Men om man ska uttala sig om medieinnehåll av det slag han gör kan inte referenspunkten vara en sedan länge etablerad företeelse som, enligt nyhetsmediernas logik, inte mer än tidigare angår oss.
tisdag 1 december 2009
Metabloggning #6 - Offentligheten i offentligheten
Jag upptäckte precis att den här bloggen ligger länkad som "forskarblogg" på Göteborgs universitets webbplats. Ett svagt minne gjorde mig samtidigt uppmärksam på en förfrågan, tidigare i höstas, om vilka i personalen här på JMG som har bloggar med ämnesrelevant innehåll. Min modesta replik på den förfrågan ledde alltså till en plats i det digitala skyltfönstret för Göteborgs universitet. Och av rubriken på sidan att döma har nu Offentligheten ettiketerats som forskarblogg.
Det känns tveksamt. För det första är jag inte forskare. Min titel är visserligen biträdande forskare, men innebörden av det saknar för min del koppling till forskarutbildningen. Jag är alltså inte ens en del av den utbildning som leder fram till att man kan kalla sig forskare. För det andra sätter det en betydande press på mig att generera innehåll. Och då inte vilket blaj som helst, utan snarare innehåll kopplat till aktuell forskning där jag på ett eller annat sätt deltar. Gärna genomtänkt. Det är tveksamt om jag har tid med det för tillfället.
Dock, en snabb titt på Google Analytics visar att besöksfrekvensen på den här sidan ökat markant den senaste tiden. Visserligen från närmast obefintliga tal till en blygsamt skara. Men ändå, en ökning med ett par hundra procent! Därför vore det korkat att inte ta chansen att nu väcka bloggen ur sin träda. Jag lovar inget, förutom ett försök till kontinuitet...
Det känns tveksamt. För det första är jag inte forskare. Min titel är visserligen biträdande forskare, men innebörden av det saknar för min del koppling till forskarutbildningen. Jag är alltså inte ens en del av den utbildning som leder fram till att man kan kalla sig forskare. För det andra sätter det en betydande press på mig att generera innehåll. Och då inte vilket blaj som helst, utan snarare innehåll kopplat till aktuell forskning där jag på ett eller annat sätt deltar. Gärna genomtänkt. Det är tveksamt om jag har tid med det för tillfället.
Dock, en snabb titt på Google Analytics visar att besöksfrekvensen på den här sidan ökat markant den senaste tiden. Visserligen från närmast obefintliga tal till en blygsamt skara. Men ändå, en ökning med ett par hundra procent! Därför vore det korkat att inte ta chansen att nu väcka bloggen ur sin träda. Jag lovar inget, förutom ett försök till kontinuitet...
fredag 28 augusti 2009
Medierna som aktör och arena
Martin Jönsson, numera redaktionschef på SvD, har börjat blogga igen. Bra!
I dag tar han upp ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen det om media som aktör. Rapporteringen om den något bisarra händelseutvecklingen kring köpet av Pirate Bay tas som exempel, men även Saab-affären och svininfluensan berörs. Jönsson knorrar något ödmjukt inför det faktum att medierna har ett stort ansvar att ”inte agera spekulativt och pådrivande”, med en implicit ton av svårigheten att axla detta ansvar.
Nu menar nog inte Jönsson att medierna inte ska tillåtas spekulera eller driva på, snarare att man inte bör agera för spekulativt och pådrivande. Grym gränsdragningsproblematik!
Jag tycker dock diskussionen om medierna som aktör bör kompletteras med perspektiv på medierna som arena. Jönssons resonemang bygger nämligen ett förhållande där medierna påverkar verksamheter utanför den mediala arenan. Men hur blir det med sådant som knappt existerar utanför mediernas domäner, utan där själva händelsen – eller skeendet – snarare är medierapporteringen?
Svininfluensan till exempel. Rapporteringen har pågått en bra länge nu, och utan överdrift kan väl sägas att artiklar och inslag den senaste tiden flödat ymnigt ur tv, radio och tidningar. Men vad är egentligen den här influensan för oss i Sverige? Inte mer än en handfull människor är allvarligt sjuka (än) och någon smittospridning i stor skala har inte förekommit (än). De allra flesta invånare i Sverige är ännu så länge obekanta med denna influensa av egna och sin omgivnings erfarenheter.
Svininfluensan är alltså mer ett medialt fenomen än en verklig sjukdom. Detta kan naturligtvis komma att ändras, vilket också är den springande punkten i motiveringen av rapporteringen: Svininfluensan kan komma att drabba många svenskar, något som befogar en massiv rapportering.
Men hur ska vi, fram till dess att vi vet, bedöma medierna som aktör?
Jo, fram till dess att vi vet är medierna oundvikligen spekulativa och pådrivande. Svenska myndigheter och andra aktörer agerar möjligen pådrivande, men de saknar kraften att för egen maskin driva rapporteringen. Istället är det medierna själva som utgör motorn. Och eftersom de stora frågorna är när och hur influensan kommer slå mot Sverige, parat med en högst bristfällig kunskap om viruset, blir rapporteringen per automatik spekulativ.
Om nu Martin Jönsson tycker som jag tolkar honom, att medierna bör tillåtas spekulera och driva på – bara inte ”för mycket” – håller jag med. Men problemet är återigen gränsdragningen. Och där väcks återigen frågan hur vi, fram till dess att vi vet, ska bedöma medierna. För mycket, lagom eller för lite kan inte bedömas utan att veta utfallet. Om hälften av befolkningen drabbas av influensan blir den omfattande medierapporteringen motiverad. Om svininfluensan slår som en vanlig influensa kan vi sannolikt sluta oss till att rapporteringen var överdriven. Om hälften av befolkningen dör presterade medierna för dåligt. Problem!
Jag har inga förhoppningar att medierna kommer agera motor i diskussionen om sin rapportering av svininfluensan. Däremot pågår redan nu utvärderingar. I höst kommer jag delta i ett forskningsprojekt som syftar till att undersöka mediernas rapportering om svininfluensan. Därför finns det troligen skäl att återvända till Martin Jönssons resonemang senare, med den hårda empirin som stöd.
I dag tar han upp ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen det om media som aktör. Rapporteringen om den något bisarra händelseutvecklingen kring köpet av Pirate Bay tas som exempel, men även Saab-affären och svininfluensan berörs. Jönsson knorrar något ödmjukt inför det faktum att medierna har ett stort ansvar att ”inte agera spekulativt och pådrivande”, med en implicit ton av svårigheten att axla detta ansvar.
Nu menar nog inte Jönsson att medierna inte ska tillåtas spekulera eller driva på, snarare att man inte bör agera för spekulativt och pådrivande. Grym gränsdragningsproblematik!
Jag tycker dock diskussionen om medierna som aktör bör kompletteras med perspektiv på medierna som arena. Jönssons resonemang bygger nämligen ett förhållande där medierna påverkar verksamheter utanför den mediala arenan. Men hur blir det med sådant som knappt existerar utanför mediernas domäner, utan där själva händelsen – eller skeendet – snarare är medierapporteringen?
Svininfluensan till exempel. Rapporteringen har pågått en bra länge nu, och utan överdrift kan väl sägas att artiklar och inslag den senaste tiden flödat ymnigt ur tv, radio och tidningar. Men vad är egentligen den här influensan för oss i Sverige? Inte mer än en handfull människor är allvarligt sjuka (än) och någon smittospridning i stor skala har inte förekommit (än). De allra flesta invånare i Sverige är ännu så länge obekanta med denna influensa av egna och sin omgivnings erfarenheter.
Svininfluensan är alltså mer ett medialt fenomen än en verklig sjukdom. Detta kan naturligtvis komma att ändras, vilket också är den springande punkten i motiveringen av rapporteringen: Svininfluensan kan komma att drabba många svenskar, något som befogar en massiv rapportering.
Men hur ska vi, fram till dess att vi vet, bedöma medierna som aktör?
Jo, fram till dess att vi vet är medierna oundvikligen spekulativa och pådrivande. Svenska myndigheter och andra aktörer agerar möjligen pådrivande, men de saknar kraften att för egen maskin driva rapporteringen. Istället är det medierna själva som utgör motorn. Och eftersom de stora frågorna är när och hur influensan kommer slå mot Sverige, parat med en högst bristfällig kunskap om viruset, blir rapporteringen per automatik spekulativ.
Om nu Martin Jönsson tycker som jag tolkar honom, att medierna bör tillåtas spekulera och driva på – bara inte ”för mycket” – håller jag med. Men problemet är återigen gränsdragningen. Och där väcks återigen frågan hur vi, fram till dess att vi vet, ska bedöma medierna. För mycket, lagom eller för lite kan inte bedömas utan att veta utfallet. Om hälften av befolkningen drabbas av influensan blir den omfattande medierapporteringen motiverad. Om svininfluensan slår som en vanlig influensa kan vi sannolikt sluta oss till att rapporteringen var överdriven. Om hälften av befolkningen dör presterade medierna för dåligt. Problem!
Jag har inga förhoppningar att medierna kommer agera motor i diskussionen om sin rapportering av svininfluensan. Däremot pågår redan nu utvärderingar. I höst kommer jag delta i ett forskningsprojekt som syftar till att undersöka mediernas rapportering om svininfluensan. Därför finns det troligen skäl att återvända till Martin Jönssons resonemang senare, med den hårda empirin som stöd.
tisdag 7 juli 2009
Metabloggning #5 – i en exklusiv skara
Interaktivitet är ett hett ämne och har så varit länge. Envist uttrycker såväl politikens som marknadens experter på kommunikation den sprängkraft denna interaktivitet sägs äga, liksom de "nya" kommunikativa arenornas potential.
I politiken talar man till exempel om den stärkta medborgaren som genom ett mer direkt tillträde till offentligheten får ökade möjligheter i det demokratiska samtalet. Medborgaren behöver inte längre representeras av journalisterna för att kunna göra sin röst hörd. Behovet av journalistikens medialisering minskar.
Inom marknadsföring har man också talat länge om vikten av interaktion. Det är genom dialogen mellan en organisation och dess omgivning relationer byggs och upprätthålls. Det är genom relationer organisationen blir framgångsrik i försäljning och avkastning. De möjligheter som de nya kommunikationsarenornas interaktiva karaktär skapat är därför mycket värt. Vare sig konsumenten eller företaget behöver längre representeras av journalisterna för att nå varandra. Behovet av journalistikens medialisering minskar.
I min värld finns det två huvudsakliga sätt att värdera detta.
Det första, och i många sammanhang det mest intuitiva, är positivt: Det är bra att traditionella vägar för kommunikation (läs ”massmedier”) kompletteras och i vissa fall ersätts av nya, mer effektiva vägar. Det är bra att politikens medborgare utrustas med egna megafoner i offentligheten och därmed inte blir beroende av en hårt sållande journalistik för att höras. Det är bra att marknadens konsumenter får ökade interaktionsmöjligheter, både i kontakten med varandra och med företagen.
Det andra, tyvärr ofta förbisett i offentlighetens samtal, är negativt. Journalistiken fyller en viktig funktion för både demokratin och marknaden. Journalister är ju inte enbart förmedlare av information mellan olika aktörer i samhället, de har också en selekterande, kontrollerande och granskande roll. De värderar informationen utifrån olika aspekter, till exempel dess relevans för en större allmänhet. De kontrollerar källor och granskar både på egna initiativ och med tips utifrån ärenden som är angelägna för såväl medborgare som konsumenter.
Dessutom kan man hävda att behovet av denna journalistikens medialisering ökar. Samhällets komplexitet blir allt mer påtaglig, vi människor får allt mer begränsade möjligheter att själva erfara eller söka kunskap om sådant som är relevant för oss, och därför behövs en opartisk funktion som kan ge oss information i bekväm förpackning – nämligen massmedier.
Men oavsett vad man anser om denna negativa aspekt av en minskande journalistik medialisering, finns det fler skäl att ställa sig kritisk till den påstådda interaktiva förlösningen på våra nya kommunikationsarenor.
Det gäller att ställa sig frågan i hur stor utsträckning användarna av internet faktiskt bidrar till skapandet av innehåll. Den frågan ställer sig Annika Bergström i den rykande färska SOM-boken ”Svensk Höst”, vilken presenterades tidigare i dag. I resultaten som redovisas framgår visserligen att andelen av befolkningen som skriver i en egen blogg minst en gång i veckan fördubblats mellan 2007 och 2008. Men fördubblingen är från två till fyra procent! Endast fyra procent av svenska folket skriver en egen blogg minst en gång i veckan. Och om tidsspannet ökas till minst en gång i månaden blir andelen sex procent av befolkningen. Detta kan ses i kontrast till de 50 procent som någon gång i veckan tagit del av nyheter på internet. (Tänkvärt i sammanhanget: två tredjedelar av svenska folket läser en morgontidning i pappersformat minst fem dagar i veckan!)
Fler exempel ges i Annikas kapitel, för den som är intresserad. Men i de slutsatser som dras av resultaten påpekas att användarnas intresse att faktiskt skapa innehåll, och då även i andra sammanhang än bloggar, är ljumna:
I politiken talar man till exempel om den stärkta medborgaren som genom ett mer direkt tillträde till offentligheten får ökade möjligheter i det demokratiska samtalet. Medborgaren behöver inte längre representeras av journalisterna för att kunna göra sin röst hörd. Behovet av journalistikens medialisering minskar.
Inom marknadsföring har man också talat länge om vikten av interaktion. Det är genom dialogen mellan en organisation och dess omgivning relationer byggs och upprätthålls. Det är genom relationer organisationen blir framgångsrik i försäljning och avkastning. De möjligheter som de nya kommunikationsarenornas interaktiva karaktär skapat är därför mycket värt. Vare sig konsumenten eller företaget behöver längre representeras av journalisterna för att nå varandra. Behovet av journalistikens medialisering minskar.
I min värld finns det två huvudsakliga sätt att värdera detta.
Det första, och i många sammanhang det mest intuitiva, är positivt: Det är bra att traditionella vägar för kommunikation (läs ”massmedier”) kompletteras och i vissa fall ersätts av nya, mer effektiva vägar. Det är bra att politikens medborgare utrustas med egna megafoner i offentligheten och därmed inte blir beroende av en hårt sållande journalistik för att höras. Det är bra att marknadens konsumenter får ökade interaktionsmöjligheter, både i kontakten med varandra och med företagen.
Det andra, tyvärr ofta förbisett i offentlighetens samtal, är negativt. Journalistiken fyller en viktig funktion för både demokratin och marknaden. Journalister är ju inte enbart förmedlare av information mellan olika aktörer i samhället, de har också en selekterande, kontrollerande och granskande roll. De värderar informationen utifrån olika aspekter, till exempel dess relevans för en större allmänhet. De kontrollerar källor och granskar både på egna initiativ och med tips utifrån ärenden som är angelägna för såväl medborgare som konsumenter.
Dessutom kan man hävda att behovet av denna journalistikens medialisering ökar. Samhällets komplexitet blir allt mer påtaglig, vi människor får allt mer begränsade möjligheter att själva erfara eller söka kunskap om sådant som är relevant för oss, och därför behövs en opartisk funktion som kan ge oss information i bekväm förpackning – nämligen massmedier.
Men oavsett vad man anser om denna negativa aspekt av en minskande journalistik medialisering, finns det fler skäl att ställa sig kritisk till den påstådda interaktiva förlösningen på våra nya kommunikationsarenor.
Det gäller att ställa sig frågan i hur stor utsträckning användarna av internet faktiskt bidrar till skapandet av innehåll. Den frågan ställer sig Annika Bergström i den rykande färska SOM-boken ”Svensk Höst”, vilken presenterades tidigare i dag. I resultaten som redovisas framgår visserligen att andelen av befolkningen som skriver i en egen blogg minst en gång i veckan fördubblats mellan 2007 och 2008. Men fördubblingen är från två till fyra procent! Endast fyra procent av svenska folket skriver en egen blogg minst en gång i veckan. Och om tidsspannet ökas till minst en gång i månaden blir andelen sex procent av befolkningen. Detta kan ses i kontrast till de 50 procent som någon gång i veckan tagit del av nyheter på internet. (Tänkvärt i sammanhanget: två tredjedelar av svenska folket läser en morgontidning i pappersformat minst fem dagar i veckan!)
Fler exempel ges i Annikas kapitel, för den som är intresserad. Men i de slutsatser som dras av resultaten påpekas att användarnas intresse att faktiskt skapa innehåll, och då även i andra sammanhang än bloggar, är ljumna:
”Totalt sett är det få som med någon större frekvens bidrar med texter, bilder och kommentarer på nyhetssajter. Man kan göra några olika tolkningar av detta. En sådan är att de möjligheter att bidra som erbjuds inte lockar användarna. Men även utanför den traditionella journalistiken är intresset att bidra med innehåll måttligt, varför en tolkning är att det allmänna intresset för att delta på den publika webben är lågt.”
måndag 6 juli 2009
Nytt och hett: SOM-undersökningen 2009
I morgon är det dags för presentation av årets SOM-bok, "Svensk höst", där jag tillsammans med Marie Grusell författat kapitlet "Skiftande mediepreferenser för annonser". Vi har främst analyserat allmänhetens preferenser för olika typer av medier inom olika kategorier av annonser. Kapitlet i sin helhet hoppas jag kunna offentliggöra i PDF-format inom kort, men i stora drag kom vi fram till följande:
1. I dagsläget är det i dagstidningar och främst på internet som människor söker efter annonser. Det är ingen överraskning. Båda dessa medier fyller en "sökfunktion" och av tradition är dagstidningar en viktig orienteringspunkt för oss svenskar. Främst gäller det lokalt innehåll - något som också har ett visst genomslag i vår analys. Internet å sin sida är med all tydlighet en kanal som lämpar sig för att söka information. Att den kanalen inte är lika beroende av den lokala geografiska kopplingen är uppenbar, även om den kopplingen i många fall naturligtvis har betydelse.
2. Det angivna ointresset för annonser får anses vara hyfsat lågt. Till exempel menade 22 procent av deltagarna i undersökningen att de inte är intresserade av annonser för bostäder. Det är anmärkningsvärt att en femtedel anser sig ointresserade av dessa annonser i ljuset av orimligheten i att en övervägande majoritet av befolkningen står i begrepp att byta bostad. Vår tolkning av detta är att människor använder annonser till mer än bara planerade inköp. Annonserna fyller också en funktion för omvärldsbevakning - till exempel genom att ge ett aktuellt marknadsvärde på sin egen bostad, eller sin omgivnings investeringar.
3. Det finns skillnader i mediepreferenser mellan olika grupper. Föga oväntat är det de äldre som väljer dagstidningen framför internet och omvänt för de yngre grupperna. Kvinnor tycks ha ett något större intresse för annonser oberoende av medium, dock med det förväntade undantaget för motor- och elektronikannonser. Utbildningsnivå har ett tydligt genomslag vad gäller preferenserna för internet, med begränsad orientering bland lågutbildade och betydligt högre för dem med fler år på skolbänken. Dock bör poängteras att lågutbildade främst återfinns bland den äldre delen av befolkningen, och sambandet är således i stor utstäckning det samma som redovisats tidigare.
4. Det har hänt både mycket och lite över tid. Frågan har ställts åren 2001, 2003 och 2008 - dock med vissa skillnader i svarsalternativen. Men det vi kan säga är att preferenserna för internet mer än fördubblats under perioden, inom samtliga annonskategorier. Orienteringen mot annonser i dagspress minskar, men inte alls i lika stor utsträckning som internet ökar. Den genomsnittliga procentuella förändringen för internet är +23 procentenheter, för dagspressen -9 procentenheter. Utifrån detta valde vi att beskriva utvecklingen som en rörelse mot mitten.
5. Det finns skillnader över tid inom olika grupper. Åldersmässigt har det blivit en ökad polarisering mellan å ena sidan yngre internetanvändare och äldre tidningsläsare. År 2001 var det hyfsat jämt lopp, medan de allra flesta åldersgrupper vid tidsseriens slut ökat sin orientering mot internet och minskat den mot dagstidningar. Ett intressant undantag är dock pensionärerna, som under perioden faktiskt ökade sin orientering mot både dagstidningar och internet. I övrigt kan sägas att de marginella könsskillnaderna består, liksom skillnader mellan utbildningsgrupper. I det senare fallet är det dock uppenbart att skillnaderna jämnats ut betydligt.
6. Vi har inte gått så långt som att söka empiriska förklaringar till varför utvecklingen ser ut som den gör. Däremot har vi med stöd från tidigare kunskap på området kort diskuterat tänkbara mekanismer. Det vi beskriver är främst tillgänglighet och användning av internet som förklarande faktorer. Men vi belyser till viss del även utbudet som en förklaring. I texten beskrivs detta som "utbud och efterfrågan i samklang". Jag skulle dock vilja ta tillfället till akt att dels justera denna formulering, dels utveckla den:
Formuleringen borde istället vara "tillgång, användning och utbud i samklang". Detta för att a) Svenska folkets tillgång till internet har under perioden ökat, b) användningen har ökat - framförallt hos den äldre delen av befolkningen, och c) utbudet av annonsplattformar på internet har under perioden både ökat och förbättrats drastiskt.
Snart står "Hemnetknarkare" att finna i SAOL, åtminstone i den digitala utgåvan. Men dagspressen är segare än vad många dödgrävare påstår. Nya medier kompletterar snarare än ersätter gamla. Däremot är det förväntat att utvecklingen som beskrivits ovan kommer fortsätta. Preferenserna för internet kommer öka och för dagspressen minska - något som inte minst blir en effekt när äldre generationer ger plats åt yngre i statistiken (givet att generation spelar större roll än ålder). Det är dock sannolikt att den förväntade ökningen för internet inte heller fortsättningsvis kommer ske med motsvarande förlust för dagspressen.
1. I dagsläget är det i dagstidningar och främst på internet som människor söker efter annonser. Det är ingen överraskning. Båda dessa medier fyller en "sökfunktion" och av tradition är dagstidningar en viktig orienteringspunkt för oss svenskar. Främst gäller det lokalt innehåll - något som också har ett visst genomslag i vår analys. Internet å sin sida är med all tydlighet en kanal som lämpar sig för att söka information. Att den kanalen inte är lika beroende av den lokala geografiska kopplingen är uppenbar, även om den kopplingen i många fall naturligtvis har betydelse.
2. Det angivna ointresset för annonser får anses vara hyfsat lågt. Till exempel menade 22 procent av deltagarna i undersökningen att de inte är intresserade av annonser för bostäder. Det är anmärkningsvärt att en femtedel anser sig ointresserade av dessa annonser i ljuset av orimligheten i att en övervägande majoritet av befolkningen står i begrepp att byta bostad. Vår tolkning av detta är att människor använder annonser till mer än bara planerade inköp. Annonserna fyller också en funktion för omvärldsbevakning - till exempel genom att ge ett aktuellt marknadsvärde på sin egen bostad, eller sin omgivnings investeringar.
3. Det finns skillnader i mediepreferenser mellan olika grupper. Föga oväntat är det de äldre som väljer dagstidningen framför internet och omvänt för de yngre grupperna. Kvinnor tycks ha ett något större intresse för annonser oberoende av medium, dock med det förväntade undantaget för motor- och elektronikannonser. Utbildningsnivå har ett tydligt genomslag vad gäller preferenserna för internet, med begränsad orientering bland lågutbildade och betydligt högre för dem med fler år på skolbänken. Dock bör poängteras att lågutbildade främst återfinns bland den äldre delen av befolkningen, och sambandet är således i stor utstäckning det samma som redovisats tidigare.
4. Det har hänt både mycket och lite över tid. Frågan har ställts åren 2001, 2003 och 2008 - dock med vissa skillnader i svarsalternativen. Men det vi kan säga är att preferenserna för internet mer än fördubblats under perioden, inom samtliga annonskategorier. Orienteringen mot annonser i dagspress minskar, men inte alls i lika stor utsträckning som internet ökar. Den genomsnittliga procentuella förändringen för internet är +23 procentenheter, för dagspressen -9 procentenheter. Utifrån detta valde vi att beskriva utvecklingen som en rörelse mot mitten.
5. Det finns skillnader över tid inom olika grupper. Åldersmässigt har det blivit en ökad polarisering mellan å ena sidan yngre internetanvändare och äldre tidningsläsare. År 2001 var det hyfsat jämt lopp, medan de allra flesta åldersgrupper vid tidsseriens slut ökat sin orientering mot internet och minskat den mot dagstidningar. Ett intressant undantag är dock pensionärerna, som under perioden faktiskt ökade sin orientering mot både dagstidningar och internet. I övrigt kan sägas att de marginella könsskillnaderna består, liksom skillnader mellan utbildningsgrupper. I det senare fallet är det dock uppenbart att skillnaderna jämnats ut betydligt.
6. Vi har inte gått så långt som att söka empiriska förklaringar till varför utvecklingen ser ut som den gör. Däremot har vi med stöd från tidigare kunskap på området kort diskuterat tänkbara mekanismer. Det vi beskriver är främst tillgänglighet och användning av internet som förklarande faktorer. Men vi belyser till viss del även utbudet som en förklaring. I texten beskrivs detta som "utbud och efterfrågan i samklang". Jag skulle dock vilja ta tillfället till akt att dels justera denna formulering, dels utveckla den:
Formuleringen borde istället vara "tillgång, användning och utbud i samklang". Detta för att a) Svenska folkets tillgång till internet har under perioden ökat, b) användningen har ökat - framförallt hos den äldre delen av befolkningen, och c) utbudet av annonsplattformar på internet har under perioden både ökat och förbättrats drastiskt.
Snart står "Hemnetknarkare" att finna i SAOL, åtminstone i den digitala utgåvan. Men dagspressen är segare än vad många dödgrävare påstår. Nya medier kompletterar snarare än ersätter gamla. Däremot är det förväntat att utvecklingen som beskrivits ovan kommer fortsätta. Preferenserna för internet kommer öka och för dagspressen minska - något som inte minst blir en effekt när äldre generationer ger plats åt yngre i statistiken (givet att generation spelar större roll än ålder). Det är dock sannolikt att den förväntade ökningen för internet inte heller fortsättningsvis kommer ske med motsvarande förlust för dagspressen.
tisdag 5 maj 2009
Att slänga sig med demokrati
På tal om det här med demokrati och medier igen. Jag har grunnat på ett numera halvfärdigt resonemang som måste skrivas ner.
Problematiken är förhållandevis allmängiltig och går ut på att många väljer att gripa efter en demokratisk diskurs när det passar, utan att för den delen lyckas förankra sina åsikter speciellt väl. Jag tänker till exempel på den typiska kommunpolitikern som kommenterar "det ungdomliga oförståndets politik". Reclaim the streets till exempel. Odemokratiskt - brukar de hävda, kommunpolitikerna. Sedan inte mycket mer.
Men vinkeln på mitt nuvarande resonemang berör mediernas förhållande till demokrati. På samma sätt som den typiska kommunpolitikern har medierna en tendens att gripa efter den demokratiska diskursen när det passar, ofta med en fattig förankring. Ta till exempel debatten om de politiska partiernas "rätt" till politisk tv-reklam. Det anses på sina ställen vara odemokratiskt att Sverigedemokraterna, Feministiskt initiativ med flera inte får köpa reklam i Tv4. Man saknar förmåga att problematisera det på konstruktivt sätt, men behandlar trots allt missgynnandet som en avgörande demokratisk knäckfråga.
Samtidigt ignorerar man ofta demokratiska problem och hyllar rent av odemokratiska institutioner. Ta monarkin till exempel - hur väl faller ett kungahus ut i en drabbning med demokratiska ideal? Hur ofta belyser medierna problematiken med monarki och demokrati?
Förvisso kan man hävda att monarkin i Sverige har en så svag ställning att statsskicket i praktiken är republik. Därför är det inget reellt problem för demokratin. Men å andra sidan kan man ju hävda att såväl Sverigedemokraterna som Feministiskt initiativ har så pass svag ställning i både opinion och mandat att de i praktiken inte har något inflytande. Därför är det inget reellt problem för demokratin att exkludera dem.
Problematiken är förhållandevis allmängiltig och går ut på att många väljer att gripa efter en demokratisk diskurs när det passar, utan att för den delen lyckas förankra sina åsikter speciellt väl. Jag tänker till exempel på den typiska kommunpolitikern som kommenterar "det ungdomliga oförståndets politik". Reclaim the streets till exempel. Odemokratiskt - brukar de hävda, kommunpolitikerna. Sedan inte mycket mer.
Men vinkeln på mitt nuvarande resonemang berör mediernas förhållande till demokrati. På samma sätt som den typiska kommunpolitikern har medierna en tendens att gripa efter den demokratiska diskursen när det passar, ofta med en fattig förankring. Ta till exempel debatten om de politiska partiernas "rätt" till politisk tv-reklam. Det anses på sina ställen vara odemokratiskt att Sverigedemokraterna, Feministiskt initiativ med flera inte får köpa reklam i Tv4. Man saknar förmåga att problematisera det på konstruktivt sätt, men behandlar trots allt missgynnandet som en avgörande demokratisk knäckfråga.
Samtidigt ignorerar man ofta demokratiska problem och hyllar rent av odemokratiska institutioner. Ta monarkin till exempel - hur väl faller ett kungahus ut i en drabbning med demokratiska ideal? Hur ofta belyser medierna problematiken med monarki och demokrati?
Förvisso kan man hävda att monarkin i Sverige har en så svag ställning att statsskicket i praktiken är republik. Därför är det inget reellt problem för demokratin. Men å andra sidan kan man ju hävda att såväl Sverigedemokraterna som Feministiskt initiativ har så pass svag ställning i både opinion och mandat att de i praktiken inte har något inflytande. Därför är det inget reellt problem för demokratin att exkludera dem.
måndag 4 maj 2009
Curtis Mayfield on democracy
I Sverige - detta land, så ovant vid reklam i allmänhet, så varsamt antastat av politisk reklam i synnerhet, pågår just nu en mycket intressant debatt. Den handlar just om politisk reklam, närmare bestämt i teve. Jag har följt debatten på avstånd. Intresserad, men utan att dra speciellt stora växlar av den.
Några åsikter har dock formats hos mig. Likt en Rubiks kub går de att vända och vrida på hur man vill. Det gör jag möjligen senare.
1. Det är dags att börja se och lyfta fram positiva egenskaper hos reklam. I kontrast till redaktionellt medieinnehåll (läs PR) har väljarna ett betydligt bättre utgångsläge att utifrån reklamen själva värdera de budskap som framförs. Detta eftersom avsändaren och dess intentioner på ett helt annat sätt än i många redaktionella sammanhang blir tydligt för mottagaren. I ljuset av den upplysta förståelsens demokratiideal bör detta eftersträvas. Den nyligen utnämnda medieexperten Marie Grusell, och medieprofessor Lars Nord, skriver om bland annat detta i lördagens DN.
2. Det är dags att sluta betrakta privatägda medier som demokratiska institutioner. Visst, de kan möjligen ses som betydelsefulla aktörer i det demokratiska samtalet - oumbärliga för en modern offentlighet. Men deras drivkrafter formas knappast i demokratisträvan eller deliberation. Deras främsta syfte är att bringa pengar till sina ägare, något som bland annat förtjänas genom att klä sig i ansvarsfulla kostymer. Givet detta tycker jag det är fullt rimligt att till exempel "diskriminera" Sverigedemokraterna.
3. Jag hade också en poäng om att man bör sluta betrakta demokrati enbart som ett tillstånd. Min poäng började med ett resonemang om att den egentliga innebörden av demokrati i modern tappning är en rörelse framåt, en strävan mot demokratiideal som, trots att många av dessa ideal aldrig kommer uppfyllas, är en viktig rörelse. Jag ville säga att demokrati aldrig kommer vara något annat än "det minst dåliga alternativet", men att om vi stannar upp kommer det bli ännu sämre. Jag glömde dock bort poängen.
Just move on up, towards your destination. Though you may find - from time to time - complications.
- Curtis Mayfield
Några åsikter har dock formats hos mig. Likt en Rubiks kub går de att vända och vrida på hur man vill. Det gör jag möjligen senare.
1. Det är dags att börja se och lyfta fram positiva egenskaper hos reklam. I kontrast till redaktionellt medieinnehåll (läs PR) har väljarna ett betydligt bättre utgångsläge att utifrån reklamen själva värdera de budskap som framförs. Detta eftersom avsändaren och dess intentioner på ett helt annat sätt än i många redaktionella sammanhang blir tydligt för mottagaren. I ljuset av den upplysta förståelsens demokratiideal bör detta eftersträvas. Den nyligen utnämnda medieexperten Marie Grusell, och medieprofessor Lars Nord, skriver om bland annat detta i lördagens DN.
2. Det är dags att sluta betrakta privatägda medier som demokratiska institutioner. Visst, de kan möjligen ses som betydelsefulla aktörer i det demokratiska samtalet - oumbärliga för en modern offentlighet. Men deras drivkrafter formas knappast i demokratisträvan eller deliberation. Deras främsta syfte är att bringa pengar till sina ägare, något som bland annat förtjänas genom att klä sig i ansvarsfulla kostymer. Givet detta tycker jag det är fullt rimligt att till exempel "diskriminera" Sverigedemokraterna.
3. Jag hade också en poäng om att man bör sluta betrakta demokrati enbart som ett tillstånd. Min poäng började med ett resonemang om att den egentliga innebörden av demokrati i modern tappning är en rörelse framåt, en strävan mot demokratiideal som, trots att många av dessa ideal aldrig kommer uppfyllas, är en viktig rörelse. Jag ville säga att demokrati aldrig kommer vara något annat än "det minst dåliga alternativet", men att om vi stannar upp kommer det bli ännu sämre. Jag glömde dock bort poängen.
Just move on up, towards your destination. Though you may find - from time to time - complications.
- Curtis Mayfield
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)