I morgon är det dags för presentation av årets SOM-bok, "Svensk höst", där jag tillsammans med Marie Grusell författat kapitlet "Skiftande mediepreferenser för annonser". Vi har främst analyserat allmänhetens preferenser för olika typer av medier inom olika kategorier av annonser. Kapitlet i sin helhet hoppas jag kunna offentliggöra i PDF-format inom kort, men i stora drag kom vi fram till följande:
1. I dagsläget är det i dagstidningar och främst på internet som människor söker efter annonser. Det är ingen överraskning. Båda dessa medier fyller en "sökfunktion" och av tradition är dagstidningar en viktig orienteringspunkt för oss svenskar. Främst gäller det lokalt innehåll - något som också har ett visst genomslag i vår analys. Internet å sin sida är med all tydlighet en kanal som lämpar sig för att söka information. Att den kanalen inte är lika beroende av den lokala geografiska kopplingen är uppenbar, även om den kopplingen i många fall naturligtvis har betydelse.
2. Det angivna ointresset för annonser får anses vara hyfsat lågt. Till exempel menade 22 procent av deltagarna i undersökningen att de inte är intresserade av annonser för bostäder. Det är anmärkningsvärt att en femtedel anser sig ointresserade av dessa annonser i ljuset av orimligheten i att en övervägande majoritet av befolkningen står i begrepp att byta bostad. Vår tolkning av detta är att människor använder annonser till mer än bara planerade inköp. Annonserna fyller också en funktion för omvärldsbevakning - till exempel genom att ge ett aktuellt marknadsvärde på sin egen bostad, eller sin omgivnings investeringar.
3. Det finns skillnader i mediepreferenser mellan olika grupper. Föga oväntat är det de äldre som väljer dagstidningen framför internet och omvänt för de yngre grupperna. Kvinnor tycks ha ett något större intresse för annonser oberoende av medium, dock med det förväntade undantaget för motor- och elektronikannonser. Utbildningsnivå har ett tydligt genomslag vad gäller preferenserna för internet, med begränsad orientering bland lågutbildade och betydligt högre för dem med fler år på skolbänken. Dock bör poängteras att lågutbildade främst återfinns bland den äldre delen av befolkningen, och sambandet är således i stor utstäckning det samma som redovisats tidigare.
4. Det har hänt både mycket och lite över tid. Frågan har ställts åren 2001, 2003 och 2008 - dock med vissa skillnader i svarsalternativen. Men det vi kan säga är att preferenserna för internet mer än fördubblats under perioden, inom samtliga annonskategorier. Orienteringen mot annonser i dagspress minskar, men inte alls i lika stor utsträckning som internet ökar. Den genomsnittliga procentuella förändringen för internet är +23 procentenheter, för dagspressen -9 procentenheter. Utifrån detta valde vi att beskriva utvecklingen som en rörelse mot mitten.
5. Det finns skillnader över tid inom olika grupper. Åldersmässigt har det blivit en ökad polarisering mellan å ena sidan yngre internetanvändare och äldre tidningsläsare. År 2001 var det hyfsat jämt lopp, medan de allra flesta åldersgrupper vid tidsseriens slut ökat sin orientering mot internet och minskat den mot dagstidningar. Ett intressant undantag är dock pensionärerna, som under perioden faktiskt ökade sin orientering mot både dagstidningar och internet. I övrigt kan sägas att de marginella könsskillnaderna består, liksom skillnader mellan utbildningsgrupper. I det senare fallet är det dock uppenbart att skillnaderna jämnats ut betydligt.
6. Vi har inte gått så långt som att söka empiriska förklaringar till varför utvecklingen ser ut som den gör. Däremot har vi med stöd från tidigare kunskap på området kort diskuterat tänkbara mekanismer. Det vi beskriver är främst tillgänglighet och användning av internet som förklarande faktorer. Men vi belyser till viss del även utbudet som en förklaring. I texten beskrivs detta som "utbud och efterfrågan i samklang". Jag skulle dock vilja ta tillfället till akt att dels justera denna formulering, dels utveckla den:
Formuleringen borde istället vara "tillgång, användning och utbud i samklang". Detta för att a) Svenska folkets tillgång till internet har under perioden ökat, b) användningen har ökat - framförallt hos den äldre delen av befolkningen, och c) utbudet av annonsplattformar på internet har under perioden både ökat och förbättrats drastiskt.
Snart står "Hemnetknarkare" att finna i SAOL, åtminstone i den digitala utgåvan. Men dagspressen är segare än vad många dödgrävare påstår. Nya medier kompletterar snarare än ersätter gamla. Däremot är det förväntat att utvecklingen som beskrivits ovan kommer fortsätta. Preferenserna för internet kommer öka och för dagspressen minska - något som inte minst blir en effekt när äldre generationer ger plats åt yngre i statistiken (givet att generation spelar större roll än ålder). Det är dock sannolikt att den förväntade ökningen för internet inte heller fortsättningsvis kommer ske med motsvarande förlust för dagspressen.
måndag 6 juli 2009
tisdag 5 maj 2009
Att slänga sig med demokrati
På tal om det här med demokrati och medier igen. Jag har grunnat på ett numera halvfärdigt resonemang som måste skrivas ner.
Problematiken är förhållandevis allmängiltig och går ut på att många väljer att gripa efter en demokratisk diskurs när det passar, utan att för den delen lyckas förankra sina åsikter speciellt väl. Jag tänker till exempel på den typiska kommunpolitikern som kommenterar "det ungdomliga oförståndets politik". Reclaim the streets till exempel. Odemokratiskt - brukar de hävda, kommunpolitikerna. Sedan inte mycket mer.
Men vinkeln på mitt nuvarande resonemang berör mediernas förhållande till demokrati. På samma sätt som den typiska kommunpolitikern har medierna en tendens att gripa efter den demokratiska diskursen när det passar, ofta med en fattig förankring. Ta till exempel debatten om de politiska partiernas "rätt" till politisk tv-reklam. Det anses på sina ställen vara odemokratiskt att Sverigedemokraterna, Feministiskt initiativ med flera inte får köpa reklam i Tv4. Man saknar förmåga att problematisera det på konstruktivt sätt, men behandlar trots allt missgynnandet som en avgörande demokratisk knäckfråga.
Samtidigt ignorerar man ofta demokratiska problem och hyllar rent av odemokratiska institutioner. Ta monarkin till exempel - hur väl faller ett kungahus ut i en drabbning med demokratiska ideal? Hur ofta belyser medierna problematiken med monarki och demokrati?
Förvisso kan man hävda att monarkin i Sverige har en så svag ställning att statsskicket i praktiken är republik. Därför är det inget reellt problem för demokratin. Men å andra sidan kan man ju hävda att såväl Sverigedemokraterna som Feministiskt initiativ har så pass svag ställning i både opinion och mandat att de i praktiken inte har något inflytande. Därför är det inget reellt problem för demokratin att exkludera dem.
Problematiken är förhållandevis allmängiltig och går ut på att många väljer att gripa efter en demokratisk diskurs när det passar, utan att för den delen lyckas förankra sina åsikter speciellt väl. Jag tänker till exempel på den typiska kommunpolitikern som kommenterar "det ungdomliga oförståndets politik". Reclaim the streets till exempel. Odemokratiskt - brukar de hävda, kommunpolitikerna. Sedan inte mycket mer.
Men vinkeln på mitt nuvarande resonemang berör mediernas förhållande till demokrati. På samma sätt som den typiska kommunpolitikern har medierna en tendens att gripa efter den demokratiska diskursen när det passar, ofta med en fattig förankring. Ta till exempel debatten om de politiska partiernas "rätt" till politisk tv-reklam. Det anses på sina ställen vara odemokratiskt att Sverigedemokraterna, Feministiskt initiativ med flera inte får köpa reklam i Tv4. Man saknar förmåga att problematisera det på konstruktivt sätt, men behandlar trots allt missgynnandet som en avgörande demokratisk knäckfråga.
Samtidigt ignorerar man ofta demokratiska problem och hyllar rent av odemokratiska institutioner. Ta monarkin till exempel - hur väl faller ett kungahus ut i en drabbning med demokratiska ideal? Hur ofta belyser medierna problematiken med monarki och demokrati?
Förvisso kan man hävda att monarkin i Sverige har en så svag ställning att statsskicket i praktiken är republik. Därför är det inget reellt problem för demokratin. Men å andra sidan kan man ju hävda att såväl Sverigedemokraterna som Feministiskt initiativ har så pass svag ställning i både opinion och mandat att de i praktiken inte har något inflytande. Därför är det inget reellt problem för demokratin att exkludera dem.
måndag 4 maj 2009
Curtis Mayfield on democracy
I Sverige - detta land, så ovant vid reklam i allmänhet, så varsamt antastat av politisk reklam i synnerhet, pågår just nu en mycket intressant debatt. Den handlar just om politisk reklam, närmare bestämt i teve. Jag har följt debatten på avstånd. Intresserad, men utan att dra speciellt stora växlar av den.
Några åsikter har dock formats hos mig. Likt en Rubiks kub går de att vända och vrida på hur man vill. Det gör jag möjligen senare.
1. Det är dags att börja se och lyfta fram positiva egenskaper hos reklam. I kontrast till redaktionellt medieinnehåll (läs PR) har väljarna ett betydligt bättre utgångsläge att utifrån reklamen själva värdera de budskap som framförs. Detta eftersom avsändaren och dess intentioner på ett helt annat sätt än i många redaktionella sammanhang blir tydligt för mottagaren. I ljuset av den upplysta förståelsens demokratiideal bör detta eftersträvas. Den nyligen utnämnda medieexperten Marie Grusell, och medieprofessor Lars Nord, skriver om bland annat detta i lördagens DN.
2. Det är dags att sluta betrakta privatägda medier som demokratiska institutioner. Visst, de kan möjligen ses som betydelsefulla aktörer i det demokratiska samtalet - oumbärliga för en modern offentlighet. Men deras drivkrafter formas knappast i demokratisträvan eller deliberation. Deras främsta syfte är att bringa pengar till sina ägare, något som bland annat förtjänas genom att klä sig i ansvarsfulla kostymer. Givet detta tycker jag det är fullt rimligt att till exempel "diskriminera" Sverigedemokraterna.
3. Jag hade också en poäng om att man bör sluta betrakta demokrati enbart som ett tillstånd. Min poäng började med ett resonemang om att den egentliga innebörden av demokrati i modern tappning är en rörelse framåt, en strävan mot demokratiideal som, trots att många av dessa ideal aldrig kommer uppfyllas, är en viktig rörelse. Jag ville säga att demokrati aldrig kommer vara något annat än "det minst dåliga alternativet", men att om vi stannar upp kommer det bli ännu sämre. Jag glömde dock bort poängen.
Just move on up, towards your destination. Though you may find - from time to time - complications.
- Curtis Mayfield
Några åsikter har dock formats hos mig. Likt en Rubiks kub går de att vända och vrida på hur man vill. Det gör jag möjligen senare.
1. Det är dags att börja se och lyfta fram positiva egenskaper hos reklam. I kontrast till redaktionellt medieinnehåll (läs PR) har väljarna ett betydligt bättre utgångsläge att utifrån reklamen själva värdera de budskap som framförs. Detta eftersom avsändaren och dess intentioner på ett helt annat sätt än i många redaktionella sammanhang blir tydligt för mottagaren. I ljuset av den upplysta förståelsens demokratiideal bör detta eftersträvas. Den nyligen utnämnda medieexperten Marie Grusell, och medieprofessor Lars Nord, skriver om bland annat detta i lördagens DN.
2. Det är dags att sluta betrakta privatägda medier som demokratiska institutioner. Visst, de kan möjligen ses som betydelsefulla aktörer i det demokratiska samtalet - oumbärliga för en modern offentlighet. Men deras drivkrafter formas knappast i demokratisträvan eller deliberation. Deras främsta syfte är att bringa pengar till sina ägare, något som bland annat förtjänas genom att klä sig i ansvarsfulla kostymer. Givet detta tycker jag det är fullt rimligt att till exempel "diskriminera" Sverigedemokraterna.
3. Jag hade också en poäng om att man bör sluta betrakta demokrati enbart som ett tillstånd. Min poäng började med ett resonemang om att den egentliga innebörden av demokrati i modern tappning är en rörelse framåt, en strävan mot demokratiideal som, trots att många av dessa ideal aldrig kommer uppfyllas, är en viktig rörelse. Jag ville säga att demokrati aldrig kommer vara något annat än "det minst dåliga alternativet", men att om vi stannar upp kommer det bli ännu sämre. Jag glömde dock bort poängen.
Just move on up, towards your destination. Though you may find - from time to time - complications.
- Curtis Mayfield
tisdag 10 februari 2009
Smått förvirrat om den förvirrande bloggsfären
Jag har börjat läsa Nina Åkestams blogg. Nina är engagerad och många gånger träffsäker. Ibland är hon mindre träffsäker. I dag ger hon ett exempel på det senare, med ett försök att karaktärisera bloggen som medium. Hon riktar pennan mot de kommersiella, kostymklädda intressenterna - de vuxna människorna.
Men bloggar är inte som vilken annan media som helst. Bloggar fungerar inte exakt som en tidning.
Bloggen är det bästa exemplet på den medierade kommunikationens allt mer suddiga gränser mellan avsändare och mottagare. I de mer traditionella medierna har journalisterna varit avsändare och mediets publik mottagare, och så är det i grova drag fortfarande. Men principerna för bloggsfären är annorlunda. Här agerar många aktörer med dubbla roller, och den som är sändare enda stunden är mottagare i en annan. Vem som helst kan läsa, vem som helst kan skriva.
Kommunikationen är på så sätt betydligt mer symmetrisk (eller erbjudes åtminstone vara det), något som hyllas med stora ord av många aktörer inom till exempel Public Relations. Men betydligt mer relevanta effekter i sammanhanget är förändrade relationer mellan avsändaren och dess omgivning. Journalistiska ideal, arbetssätt och logik, beroende av subventionerad bevakning och bearbetning med mera blir utmanade av en bloggande multitud. Kommersiella eller inte spelar mindre roll. Den medierade kommunikationens spelregler har förändrats radikalt. I alla fall på den här arenan. Och för vuxna människor betyder det jättemycket.
Detta är ett exempel på varför Nina Åkestams likhetstecken mellan pluralism och pluralism är galet. Men det är också en av de viktigaste förklaringarna till varför bloggar bemöts med förvirring och till och med oförstånd hos vuxna människor.
Det Bloggmode förhoppningsvis kan förklara för vuxna människor är att bloggar är precis som vilket annat media som helst. De fungerar exakt som en tidning. Det är olika människor som står bakom dem (ibland flera) med olika smak som skriver om olika saker. Vissa är råkommersiella medan andra aldrig skulle göra ett samarbete med ett företag. Modebloggar är inget undantag.Det är ett galet påstående. Visst, det är olika människor som står bakom bloggarna. Det finns en variation i smak och ämnen. Vissa är kommersiella, andra är det inte. Men det är ju självklart! Vem tror att bloggsfären är homogen vad gäller sammansättning, smak och ämnesval? Vem tror att incitamenten är de samma för alla som bloggar?
Men bloggar är inte som vilken annan media som helst. Bloggar fungerar inte exakt som en tidning.
Bloggen är det bästa exemplet på den medierade kommunikationens allt mer suddiga gränser mellan avsändare och mottagare. I de mer traditionella medierna har journalisterna varit avsändare och mediets publik mottagare, och så är det i grova drag fortfarande. Men principerna för bloggsfären är annorlunda. Här agerar många aktörer med dubbla roller, och den som är sändare enda stunden är mottagare i en annan. Vem som helst kan läsa, vem som helst kan skriva.
Kommunikationen är på så sätt betydligt mer symmetrisk (eller erbjudes åtminstone vara det), något som hyllas med stora ord av många aktörer inom till exempel Public Relations. Men betydligt mer relevanta effekter i sammanhanget är förändrade relationer mellan avsändaren och dess omgivning. Journalistiska ideal, arbetssätt och logik, beroende av subventionerad bevakning och bearbetning med mera blir utmanade av en bloggande multitud. Kommersiella eller inte spelar mindre roll. Den medierade kommunikationens spelregler har förändrats radikalt. I alla fall på den här arenan. Och för vuxna människor betyder det jättemycket.
Detta är ett exempel på varför Nina Åkestams likhetstecken mellan pluralism och pluralism är galet. Men det är också en av de viktigaste förklaringarna till varför bloggar bemöts med förvirring och till och med oförstånd hos vuxna människor.
måndag 9 februari 2009
En miljard internetanvändare - So what?
Så har det hänt. En miljard internetanvändare. 1 000 000 000 personer. DN skriver om det här.
Jag märker ingen skillnad! Borde jag göra det? Nej. I artikeln som länkas ovan blir jag nästan stött över uttalandet:
- Att överstiga en miljard globala användare är en viktig milstolpe i internets historia. Det är ett monument över det allt mer förenade globala samhället där vi bor och påminner oss om att världen i sanning blir mer platt, säger Comscores vd Magid Abraham i ett pressmeddelande.
I min bok är det här ett typexempel på att dra för stora växlar av något. Och man hör folk yppa liknande pratminus var och varannan dag. Är det verkligen så fantastiskt att en miljard människor använder samma kommunikativa infrastruktur? Citatet ovan, liksom många andra, får det att låta som vi alla är förenade i en enda stor familj som inte gör annat än att skicka digitala kramar till varandra på Facebook.
Jag märker ingen skillnad! Borde jag göra det? Nej. I artikeln som länkas ovan blir jag nästan stött över uttalandet:
- Att överstiga en miljard globala användare är en viktig milstolpe i internets historia. Det är ett monument över det allt mer förenade globala samhället där vi bor och påminner oss om att världen i sanning blir mer platt, säger Comscores vd Magid Abraham i ett pressmeddelande.
I min bok är det här ett typexempel på att dra för stora växlar av något. Och man hör folk yppa liknande pratminus var och varannan dag. Är det verkligen så fantastiskt att en miljard människor använder samma kommunikativa infrastruktur? Citatet ovan, liksom många andra, får det att låta som vi alla är förenade i en enda stor familj som inte gör annat än att skicka digitala kramar till varandra på Facebook.
Med tv, utan apparat
När Radiotjänst ringer behöver jag inte ljuga. Jag har ingen tv. Den åkte in i garderoben i samband med en flytt för ett par år sedan. Ut igen vid landskamper i fotboll och valvakan 2006, men sedan ett halvår tillbaka helt utslängd. Och jag saknar den inte en sekund.
Min bristande kontakt med detta medium landar ofta, efter allehanda diskussioner om Let's Dance, Idol med mera, i ett påstående att jag inte kollar på tv. Jag säger det på ett neutralt sätt, inte bourdieuskt eller på något sätt högtravande. Jag är som vegetarianen vars repetetiva ryggradsargumentation till slut landat i: "Det är mitt val. Punkt."
Men det är ett påstående med en god portion modifikation. I själva verket tittar jag jättemycket på tv. Dessutom till 99 procent hemma. Påståendet borde snarare lyda: "jag äger ingen televisionsapparat, men jag kollar på webben." Anledningen till att jag inte följer Idol och Let's Dance är förmodligen att Tv4 valt att ta betalt för dessa webbsändningar.
Det verkar dock bli ändring på den saken. Tv4 har vid sidan av betaltjänsten Anytime lanserat Replay, där man en vecka från sändningstillfället kan se kanalens egenproducerade program. Tv3 har nyligen dragit igång en liknande variant, men är generösa nog att låta klippen ligga kvar. Kanal5 har varit igång med sina webbsändingar bra länge nu och tacka vet jag nya, fräscha SVT Play.
Frågan är dock hur länge kanalerna, framförallt Tv4, vågar begränsa möjligheterna på webben. Håller det verkligen i längden att ta betalt, och hur mycket vinst och förlust skulle det innebära att låta allt innehåll arkiveras?
Jag tror det är få som är lika drastiska som jag och bokstavligt talat kastar ut tv-apparaten. Men trenden pekar tydligt mot en ökad användning rörliga medier på webben. MMS rapporterade till exempel nyligen att närmare hälften av alla män inom åldersspannet 16-25 år använder Youtube dagligen. 18 procent inom samma åldersgrupp har tittat på videoklipp på aftonbladet.se det senaste dygnet och 11 procent har tittat på SVT Play. Under en genomsnittlig vecka i vintras tittade en femtedel av den vuxna befolkningen på någon av de stora tv-kanalernas webbsändningar.
Det kommer visserligen dröja ett tag innan webben ersätter traditionella distributionskanaler. Om den ens gör det. Men tvivelsutan är webben ett område där kanalerna måste satsa stenhårt i konkurrens om uppmärksamhet framöver. Och, diskussionen får inte begränsas till huruvida distributionsformen i dagsläget svarar mot intäkter från reklam. Det handlar också om att bygga upp lojaliteter och vanor, att med hjälp av flera plattformar lyckas leverara bra målgrupper.
Aftonbladet är ett klockrent exempel. De var tidigt ute på webben, de har jobbat stenhårt för att behålla sin position och lyckats förbaskat bra. Och nu ser de dessutom ut att ha lyckats rätt bra med rörlig media också. Aftonbladet.se har lyckats bygga upp lojalitet och vana bland svenska webbanvändare, och på samma sätt måste tv-kanalerna resonera för att om 5-10 år stå sig starka i konkurrensen om tv-tittandet.
Tv-kanalerna måste se över sina erbjudanden. Och de måste framförallt undersöka vilka begränsningar de håller mot användarna. För webbanvändare gillar inte begränsingar. Vare sig det handlar om pengar som ska betalas, innehåll på Youtube som inte går att ladda i vissa länder eller arkiv som bara innehåller det allra senaste.
Min bristande kontakt med detta medium landar ofta, efter allehanda diskussioner om Let's Dance, Idol med mera, i ett påstående att jag inte kollar på tv. Jag säger det på ett neutralt sätt, inte bourdieuskt eller på något sätt högtravande. Jag är som vegetarianen vars repetetiva ryggradsargumentation till slut landat i: "Det är mitt val. Punkt."
Men det är ett påstående med en god portion modifikation. I själva verket tittar jag jättemycket på tv. Dessutom till 99 procent hemma. Påståendet borde snarare lyda: "jag äger ingen televisionsapparat, men jag kollar på webben." Anledningen till att jag inte följer Idol och Let's Dance är förmodligen att Tv4 valt att ta betalt för dessa webbsändningar.
Det verkar dock bli ändring på den saken. Tv4 har vid sidan av betaltjänsten Anytime lanserat Replay, där man en vecka från sändningstillfället kan se kanalens egenproducerade program. Tv3 har nyligen dragit igång en liknande variant, men är generösa nog att låta klippen ligga kvar. Kanal5 har varit igång med sina webbsändingar bra länge nu och tacka vet jag nya, fräscha SVT Play.
Frågan är dock hur länge kanalerna, framförallt Tv4, vågar begränsa möjligheterna på webben. Håller det verkligen i längden att ta betalt, och hur mycket vinst och förlust skulle det innebära att låta allt innehåll arkiveras?
Jag tror det är få som är lika drastiska som jag och bokstavligt talat kastar ut tv-apparaten. Men trenden pekar tydligt mot en ökad användning rörliga medier på webben. MMS rapporterade till exempel nyligen att närmare hälften av alla män inom åldersspannet 16-25 år använder Youtube dagligen. 18 procent inom samma åldersgrupp har tittat på videoklipp på aftonbladet.se det senaste dygnet och 11 procent har tittat på SVT Play. Under en genomsnittlig vecka i vintras tittade en femtedel av den vuxna befolkningen på någon av de stora tv-kanalernas webbsändningar.
Det kommer visserligen dröja ett tag innan webben ersätter traditionella distributionskanaler. Om den ens gör det. Men tvivelsutan är webben ett område där kanalerna måste satsa stenhårt i konkurrens om uppmärksamhet framöver. Och, diskussionen får inte begränsas till huruvida distributionsformen i dagsläget svarar mot intäkter från reklam. Det handlar också om att bygga upp lojaliteter och vanor, att med hjälp av flera plattformar lyckas leverara bra målgrupper.
Aftonbladet är ett klockrent exempel. De var tidigt ute på webben, de har jobbat stenhårt för att behålla sin position och lyckats förbaskat bra. Och nu ser de dessutom ut att ha lyckats rätt bra med rörlig media också. Aftonbladet.se har lyckats bygga upp lojalitet och vana bland svenska webbanvändare, och på samma sätt måste tv-kanalerna resonera för att om 5-10 år stå sig starka i konkurrensen om tv-tittandet.
Tv-kanalerna måste se över sina erbjudanden. Och de måste framförallt undersöka vilka begränsningar de håller mot användarna. För webbanvändare gillar inte begränsingar. Vare sig det handlar om pengar som ska betalas, innehåll på Youtube som inte går att ladda i vissa länder eller arkiv som bara innehåller det allra senaste.
fredag 6 februari 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)