I tidigare inlägg beskrev jag mediernas oförmåga att hantera Sverigedemokraterna som en konsekvens av uppfattningen om partiets brist på reella makt. Det skapar en situation där medierna inte kan utkräva ansvar. De kan endast agera med ett framåtblickande perspektiv, det vill säga informera medborgarna om vad man kan förvänta sig av Sverigedemokraterna om de kommer i en maktposition.
Hur har det kunnat bli så?
Min ingång tar fasta på uppfattningen om partiets brist på reella makt kopplat till aktuell politisk arena. Sverigedemokraterna har inget mandat i Riksdagen, men det är den arenan mediernas dramaturgi definierat som den centrala. I alla fall inför valet 2010. Sverigedemokraterna är den ”farliga” utmanaren till den etablerade ordningen i det mest betydelsefulla av våra politiska rum. Vinkeln som etablerats kretsar kring den spekulativa prepositionen om.
Men i själva verket saknar inte Sverigedemokraterna reell makt. De förekommer i en lång rad politiska sammanhang lägre ner i det politiska systemet. Där finns det också gott om utrymme att ställa dem till svars för sin politik. Visserligen förekommer sådan typ av rapportering, men det är knappast den centrala. Rapportering om lokalpolitiken ger helt uppenbart lägre mediedramaturgiska poäng än när det handlar om spelet om riksdagsmandat.
Det är således en slags kollision mellan demokratiideal och mediedramaturgi som ramar in den här diskussionen. Medierna borde vara bättre på att ställa Sverigedemokraterna till svars, i egenskap av den lokalpolitiska spelaren de faktiskt är. Men istället placeras partiet på en arena de inte tillhör och därmed berövar medierna själva sina möjligheter till ansvarsutkrävande. Uppfattningen om bristen på reell makt är ingen chimär, men medierna tar sikte på fel politisk arena.
torsdag 25 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar