Ironins och förlöjligandets strategi

/.../Jag tror emellertid att det finns en tredje linje, nämligen ironins och förlöjligandets strategi. I den politiska retoriken är ingenting så förödande som att framstå som uppblåst och skrattretande. Men det är en svår konst som kräver skarpslipade retoriker, som inte tvekar att nypa till i veka livet. Här duger inte alls de schyssta Pelle- och flitliga Lisa-karaktärer, som dominerar svensk politik. Istället behövs någon som verkligen behärskar den svåra konstformen med ironiska elakheter./.../

- Bo Rothstein om varför det bör vara Carl Bildt som axlar rollen som Sverigedemokraternas dödgrävare. Underbart!

Läs hela artikeln här.

Sverigedemokraternas share of voice

En av de frågor som debatterats flitigt under framförallt förra året är i vilken mån Sverigedemokraterna ska ges utrymme i den medierade offentligheten. Och i så fall hur ska de ges utrymme? Ska de få annonsera, delta med debattinlägg och i panelsamtal? Ska medierna på nyhetsplats rapportera om partiets möten, ställning i sakfrågor med mera? 

Det ironiska med hela debatten är att den bygger på en rädsla att ge Sverigedemokraterna för mycket uppmärksamhet, eftersom man antar att det påverkar partiets stöd hos medborgarna. Samtidigt bestod mycket av den uppmärksamhet Sverigedemokraterna fick under 2009 just av "uppmärksamhetsdebatten". Moment 22!

Men hur mycket uppmärksamhet fick egentligen Sverigedemokraterna förra året? Lätt fråga att ställa, svårare att ge ett bra svar. Här ska dock en dels avgränsad, dels grov bild av uppmärksamheten redovisas. Uppställningen visar Sveriges åtta största partiers relativa uppmärksamhet, fördelat på sex av de största svenska dagstidningarna.

Uppgifterna baseras på uppgifter från Mediearkivet för perioden 090101-091231. De sökord som använts är socialdemokrat*, moderat* osv. "Totalt" avser av samtliga i tabellen förekommande tidningar. N (totalt) = 22 976; N (Sydsvenskan) = 5920; N (Svenska Dagbladet) = 3924; N (Göteborgs-Posten) = 3459; N (Expressen) = 2982; N (Dagens Nyheter) = 4770; N (Aftonbladet) = 1921. Urvalet avser tidningarnas pappersupplagor. 

Sverigedemokraterna fick alltså en åttaprocentig share of voice enligt min enkla undersökning. Det är lika mycket som Kristdemokraterna, mer än Centerpartiet och nästan lika mycket som Vänsterpartiet. Mycket eller lite? Avgör själv!

Det finns dock en rad problem med undersökningen som måste redovisas. 

För det första mäter jag förekomsten av artiklar som innehåller partinamnen. Siffrorna säger alltså inget om storleken på artikeln, i vilken utsträckning partiet uppmärksammas i artikeln eller liknande. 

För det andra tas ingen hänsyn till mer informella namn på partierna, till exempel Centern och Vänstern. Det hade kunnat lösas rent tekniskt, men med trunkering hade troligtvis dessa partiers uppmärksamhet överskattats. 

För det tredje tas ingen hänsyn till de politiska etiketter partierna (och dess representanter) bär: Regeringen, alliansen, oppositionen, de rödgröna osv. Av den anledningen överskattas troligen Sverigedemokraternas andel i min undersökning. 

Men som sagt, avgränsat och grovt, åtta procent.

Om mediernas oförmåga att hantera Sverigedemokraterna #2

I tidigare inlägg beskrev jag mediernas oförmåga att hantera Sverigedemokraterna som en konsekvens av uppfattningen om partiets brist på reella makt. Det skapar en situation där medierna inte kan utkräva ansvar. De kan endast agera med ett framåtblickande perspektiv, det vill säga informera medborgarna om vad man kan förvänta sig av Sverigedemokraterna om de kommer i en maktposition.

Hur har det kunnat bli så?

Min ingång tar fasta på uppfattningen om partiets brist på reella makt kopplat till aktuell politisk arena. Sverigedemokraterna har inget mandat i Riksdagen, men det är den arenan mediernas dramaturgi definierat som den centrala. I alla fall inför valet 2010. Sverigedemokraterna är den ”farliga” utmanaren till den etablerade ordningen i det mest betydelsefulla av våra politiska rum. Vinkeln som etablerats kretsar kring den spekulativa prepositionen om.

Men i själva verket saknar inte Sverigedemokraterna reell makt. De förekommer i en lång rad politiska sammanhang lägre ner i det politiska systemet. Där finns det också gott om utrymme att ställa dem till svars för sin politik. Visserligen förekommer sådan typ av rapportering, men det är knappast den centrala. Rapportering om lokalpolitiken ger helt uppenbart lägre mediedramaturgiska poäng än när det handlar om spelet om riksdagsmandat.

Det är således en slags kollision mellan demokratiideal och mediedramaturgi som ramar in den här diskussionen. Medierna borde vara bättre på att ställa Sverigedemokraterna till svars, i egenskap av den lokalpolitiska spelaren de faktiskt är. Men istället placeras partiet på en arena de inte tillhör och därmed berövar medierna själva sina möjligheter till ansvarsutkrävande. Uppfattningen om bristen på reell makt är ingen chimär, men medierna tar sikte på fel politisk arena.

Om mediernas oförmåga att hantera Sverigedemokraterna #1

I går var jag på seminarium som handlade om mediernas bevakning av Sverigedemokraterna. I panelen satt Anna Jaktén och Caroline Stenman - två av de journalister som gjorde Kalibers ”Wallraff” i Sverigedemokraterna 2008; Kerstin Brunnberg, tidigare chef för Sveriges Radio; Daniel Sandström, chefredaktör för Sydsvenskan och Lena Sundström, författare och journalist. Seminariet finns att läsa om här.

 

En av de saker som diskuterades var mediernas oförmåga att ställa Sverigedemokraterna till svars för sin politik. Bevakningen beskrevs som tandlös, bland annat den i kölvattnet efter ovan nämnda inslag i Kaliber. Diskussionen efteråt kom inte att handla så mycket om innehållet i programmet, utan snarare de metoder journalisterna använt.

 

Hur kommer det sig då, att medierna klarar att fälla en minister för obetald tv-licens, men inte förmår ställa en partiledning till svars för främlingsfientliga uttalanden och nidvisor om Olof Palme? I alla fall inte med de konsekvenser vi känner från liknande ”skandaler”, där politiker tvingats avgå.

 

Tandlösheten kan förklaras med, och som också dryftades vid seminariet, att Sverigedemokraternas yttranden inte var tillräckligt oväntade och därför inte tillräckligt oacceptabla. Toleransnivån för Sverigedemokrater är högre. Det tror jag är en av flera centrala förklaringar. Men jag tycker också det är värt att höja blicken något och se den tandlösa bevakningen i ett större sammanhang.

 

Jag tror mediernas oförmåga att hantera Sverigedemokraterna delvis beror på en uppfattning om partiets brist på reella makt. Det skapar en situation där mediernas kapacitet reduceras, jämfört med hanteringen av mer etablerade politiska partier. Grovt sett kan nämligen medierna sägas agera från två utgångspunkter i politiken.

 

Den ena utgångspunkten bygger på ett framåtblickande perspektiv, där medierna ska ge medborgarna information om de politiska aktörernas ståndpunkter i sakfrågor och ideologi, för att medborgarna ska kunna välja vilket parti man vill ge sina mandat.

 

Den andra utgångspunkten bygger på ett bakåtblickande perspektiv, där medierna ska ge medborgarna information om hur den politiska makten har förvaltats, för att ge medborgarna möjlighet att utkräva ansvar genom att rösta på konkurrenter. Det vill säga en slags bestraffning av politiker som man uppfattar misskött sig. 

För samtliga riksdagspartier fungerar båda utgångspunkterna. För Sverigedemokraterna fungerar bara det framåtblickande perspektivet. Bristen på, eller i alla fall uppfattningen om bristen på reell makt för Sverigedemokraterna, gör att medierna bara kan agera på ena planhalvan. Det saknas utrymme för rubriker som till exempel ”Avgå, Åkesson!”. Granskningen får inte de möjliga effekter den brukar få. Istället tvingas medierna till en informativ och spekulativ position där vinkeln kretsar kring ”om Sverigedemokraterna hamnar i riksdagen”.

Den ständiga uppdateringens tyranni

I dag hittade jag ett bra exempel på vad jag kallar den ständiga uppdateringens tyranni. Journalistikens uppdateringsfrekvens har på sina ställen blivit i det närmaste absurd, och det på flera nivåer.

Nyhetssajter måste hela tiden matas med nya artiklar, så fort som möjligt. Ofta med påföljande komplettering och korrigering av artiklarna. Ofta flera gånger. Bengt Johansson vid JMG skriver tänkvärt om det här.

Den ständiga uppdateringens tyranni är ett kvalitetssänke av rang. Journalisternas produkter - mediernas innehåll - vattnas ur och löper betydligt större risk att bli rent felaktigt. Men uppdateringen har också andra baksidor. Den sätter käppar i hjulet för den som vill skapa sig en uppfattning om, och förhålla sig till, mediernas innehåll.

I ett allt mer medialiserat samhälle blir det allt viktigare att systematiskt undersöka vilka bilder medierna förmedlar. Det är till exempel något som de flesta större organisationer ägnar sig åt. Hur står det till med organisationens mediebild? Hur presenterar medierna organisationens relevanta omgivning?

Dessa systematiska undersökningar blir problematiska i den ständiga uppdateringens tyranni. För hur undersöker man något som ständigt är i rörelse?

Medierna granskar makten, men vem granskar medierna?

Ofta är det medierna själva. Ibland bra, ofta mindre bra. I dag gör Dagens Media ett tappert försök till mediekritik. Under rubriken "Läkarna: Medierna skrämmer upp allmänheten" redovisas en undersökning där tillfrågade läkare bland annat yppar huruvida medierapporteringen om sjukdomar försvårar eller underlättar deras arbeten. 32 procent av läkarna uppgav att den försvårar medan 10 procent menar att den underlättar.

Men hur är det med resterande 58 procent av de tillfrågade? Av den dikotoma redovisningen att döma är det  troligt att majoriteten är likgiltig till medierapporteringen - i alla fall rörande dess inverkan på deras yrkesutövning. Med en titt på källan till Dagens Medias artikel, som i pdf-format återfinns här, visas att så mycket riktigt är fallet. 52 procent av de tillfrågade uppgav att medierapporteringen vare sig försvårar eller underlättar deras arbeten. 6 procent av de tillfrågade svarade "vet ej".

Men varför redovisas inte detta? Jo, för att det skulle bli en förbannat tråkig nyhet. Resultatet är istället en pajasartikel som tyvärr, likt många andra pajasartiklar, passerar obemärkt förbi.

Personvalskampanjer i social medier

Sociala medier är på tapeten inför riksdagsvalet i höst. Ingen har väl missat Anton Abeles ambitiösa insats, understödd av både pr- och webbyrå. I dag skriver Dagens Media om kristdemokraternas Lilith Svensson, som även hon tycks sätta stor tilltro till sociala medier. Men är sociala medier en bra ingrediens i en framgångsrik personvalskampanj 2010?

Ja, med betoning på ingrediens. Sociala medier som kommunikationskanal saknar, framförallt i politiska sammanhang, kraft att för egen maskin generera speciellt stora effekter. Det är fortfarande de traditionella medierna som utgör den mest betydelsefulla arenan för politisk kommunikation. Och utan närvaro på den arenan är det svårt att bygga ett politiskt varumärke. Naturligtvis kan dialogen i sociala medier spela en viktig roll i mindre skala, men det huvudsakliga syftet med sociala aktiviteter bör vara att skapa uppmärksamhet i räckviddsmedier.

Men en framgångsrik personvalskampanj i det kortsiktiga perspektivet innebär att bli inkryssad i riksdagen 2010. Och med en blick på utfallet i 2006 års val tycks det bli mycket svårt. Endast sex av 349 riksdagsledamöter kryssades in. Anledningen är, som statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson skriver, dels ett svalt intresse hos väljarna att kryssa, dels den nuvarande personvalsspärren på åtta procent.

Däremot, ur ett mer långsiktigt perspektiv, kan en personvalskampanj vara framgångsrik även utan att kandidaten blir inkryssad. Det är en chans för kandidater att inte bara kommunicera med väljare, utan även visa duglighet inför partierna. En autonom insats i förstaläget kan således generera möjligheter att i senare val bli en del av ett partis laguppställning. Huruvida det gäller Anton Abele ska bli intressant att följa.