News per death ratio - Svininfluensan vs. Sars

Med statistik kan vad som helst bevisas, brukar det heta. Ett exempel på det är hur Hans Rosling argumenterar för hur rapporteringen om svininfluensan under dess första 13 dagar i rampljuset var överdriven. I alla fall jämfört med uppmärksamheten för den så mycket brutalare sjukdomen tuberkulos.

Frågan är om man kan bevisa motsatsen?

Ja, det kan man! Jag har tidigare hävdat att man, för att skapa en rimlig referenspunkt, inte kan använda en sedan länge etablerad företeelse som, enligt nyhetsmediernas logik, inte mer än tidigare angår oss (= tuberkulos). Bättre vore att använda en företeelse som liknar svininfluensan, där vi kan isolera en motsvarande tidsperiod - i runda slängar ett halvår - och som ligger tillräckligt nära i tid för att vi ska kunna anta att inga betydande förändringar i mediestruktur, journalistiska värderingar med mera ägt rum. Sars till exempel!

Som tabellen nedan visar är antalet nyheter, i de undersökta medierna, per död person i svininfluensan 0,1 jämfört med hela 0,6 stycken nyheter per död i Sars. En avsevärd skillnad.



Enligt tidigare refererad logik kan man därmed sluta sig till att rapporteringen om Sars var betydligt överdriven i förhållande till den om svininfluensan. Alternativt att rapporteringen om svininfluensan var och är betydligt underdriven.

Men kan man verkligen göra så här?

Nej, det kan man inte! För det första är det rapporterade antalet döda en av många faktorer i nyhetsvärderingen. Och tur är väl det. Hur skulle det se ut om den enda variabeln som förklarar medieinnehåll var antal döda? Inga dödsfall rapporterades mig veterligen i samband med bankdraken Lehman Brothers kollaps hösten 2008. Var rapporteringen motiverad ändå? Ja! Värderingen av mycket respektive lite innehåll måste alltså göras med fler variabler än dödstal och antal artiklar.

För det andra kan man fråga sig vad och hur man faktiskt mäter. Jag har ovan gjort ett urval bestående av några av våra största svenska dagstidningar. Två kvällstidningar, två morgontidningar. Påverkar detta urval nyckeltalen? Japp! Till exempel, eftersom det är skillnad mellan hur mycket tidningarna uppmärksammat svininfluensan respektive sars hade det spelat större roll för nyckeltalen att välja bort Dagens Nyheter (liten skillnad mellan antal artiklar om svininfluensan och sars) än Aftonbladet (större skillnad mellan antal artiklar om svininfluensan och sars). I båda fallen hade dock skillnaden mellan nyckeltalen minskat.

Dessutom har jag sökt efter artiklar i Mediearkivet och Presstext, med skiljda mätperioder och med sökorden svininfluensa* och sars*. Påverkar dessa omständigheter nyckeltalen? Japp! Till exempel: Antalet artiklar innehållande bokstavskombinationen sars är sannolikt fler än de som handlar om sjukdomen sars. Om dessa felaktiga artiklar valts bort hade skillnaden mellan nyckeltalen minskat. Visserligen hade det krävts att 410 av de 494 artiklarna innehållandes ordet sars varit irrelevanta för att matcha news/death ratio för svininfluensa. Men betänk samtidigt att det finns artiklar där svininfluensan mer korrekt tituleras den nya influensan eller H1N1. Om dessa artiklar räknas med hade skillnaden mellan nyckeltalen återigen minskat.

För Hans Roslings uppmärksammade mediekritik kan man tänka sig motsvarande invändningar. Till exempel ges, på den svenska delen av Google News, 12 träffar på sökordet tuberkulos. Sökordet TBC ger 854 träffar. Det är 71 gånger mer.

De dumma formerar sig

En av Göteborgs reklambyråchefer tar sig ibland tid att skriva ett högst underhållande nyhetsbrev. I dagens utgåva står bland annat följande att läsa:

/.../I dagarna berättas det att Sverigedemokraterna har svårt att hitta reklambyrå. Vilket gläder mig. Samtidigt minns jag ett telefonsamtal för många år sedan. Dåvarande partisekreteraren för Ny Demokrati ringde upp mig och frågade om vi var intresserade. Jag var förstås folkpartist redan då (det är man från födseln) så jag hade många skäl att tacka nej. Men jag kunde inte låta bli att fråga henne hur hon såg på sin målgrupp. Hon svarade överraskande cyniskt, kallt och klarsynt: ”Vi är de dummas parti!”

Detta var det enda vi båda var överens om, varför samtalet inte blev så långt. Men nu är det alltså dags igen. De dumma formerar sig. Skall bli oerhört intressant att se vem som tar på sig uppdraget. Och deras första helsida./.../

Spot on!

Tilltagande rapportering om svininfluensan

Om man som Hans Rosling tycker att mediebevakningen av svininfluensan var intensiv i april och maj, kan man kolla in några exempel på svenska mediers rapportering mellan 25 april och 30 november. Den röda linjen representerar genomsnittet under hela perioden.



Uppgifterna avser antal artiklar, är baserade på sökordet svininfluensa* och är hämtade från respektive sökfunktion på Aftonbladet.se och Expressen.se, samt från Mediearkivet.

News per death ratio - Hans Rosling om mediernas rapportering av svininfluensan

Jag gillar verkligen Hans Rosling. Statistiken han presenterar, och inte minst sättet han gör det på, är enormt vitaliserande för en i övrigt grå verksamhet. I klippet nedan kommenterar han mediernas bevakning av svininfluensan, vilken han tycker är överdriven. Han räknar på, under en period av 13 dagar, antalet nyheter om svininfluensa dividerat med antalet döda i sjukdomen. Detta jämför han sedan med motsvarande siffror för tuberkulos.



Jag har tidigare här på bloggen antytt min uppfattning - att rapporteringen om svininfluensan är överdriven. Däremot håller jag inte med Rosling i hans argumentation. Det finns viktiga omständigheter som måste diskuteras för att förstå varför bevakningen såg och ser ut som den gör.

För det första är det uppenbart att mediernas huvuduppgift är att presentera nyheter. Det vill säga, nyheter i den bemärkelsen att det för en betydande del av mediernas publik är något tidigare okänt. Enligt uppgifter på Wikipedia har tuberkulos varit en betydande och uppmärksammad del av vår världs flora av sjukdomar sedan tidigt 1900-tal. Det är således ingen nyhet att många människor dör av tuberkulos. I april 2009 var det däremot en nyhet för hela världen att ett hyfsat okänt virus hade börjat spridas, med högst obekväma konsekvenser. Människor dog ju. Och spridningen verkade ske pandemiskt.

För det andra måste man i nyhetsbegreppet väga in relevans. Det låter cyniskt, men ur de västerländska nyhetsmediernas perspektiv är det inte speciellt relevant att människor på södra halvklotet dör. Så länge det inte drabbar "oss" i större utsträckning än vad det redan gör. Naturligtvis finns det skäl att ifrågasätta denna icke-relevans, men givet att det faktiskt är nyheter som nyhetsmedierna ska leverera är det inte speciellt konstigt.

Summan av kardemumman är att Hans Roslings jämförelse visserligen är intressant och tankeväckande. Men om man ska uttala sig om medieinnehåll av det slag han gör kan inte referenspunkten vara en sedan länge etablerad företeelse som, enligt nyhetsmediernas logik, inte mer än tidigare angår oss.

Metabloggning #6 - Offentligheten i offentligheten

Jag upptäckte precis att den här bloggen ligger länkad som "forskarblogg" på Göteborgs universitets webbplats. Ett svagt minne gjorde mig samtidigt uppmärksam på en förfrågan, tidigare i höstas, om vilka i personalen här på JMG som har bloggar med ämnesrelevant innehåll. Min modesta replik på den förfrågan ledde alltså till en plats i det digitala skyltfönstret för Göteborgs universitet. Och av rubriken på sidan att döma har nu Offentligheten ettiketerats som forskarblogg.

Det känns tveksamt. För det första är jag inte forskare. Min titel är visserligen biträdande forskare, men innebörden av det saknar för min del koppling till forskarutbildningen. Jag är alltså inte ens en del av den utbildning som leder fram till att man kan kalla sig forskare. För det andra sätter det en betydande press på mig att generera innehåll. Och då inte vilket blaj som helst, utan snarare innehåll kopplat till aktuell forskning där jag på ett eller annat sätt deltar. Gärna genomtänkt. Det är tveksamt om jag har tid med det för tillfället.

Dock, en snabb titt på Google Analytics visar att besöksfrekvensen på den här sidan ökat markant den senaste tiden. Visserligen från närmast obefintliga tal till en blygsamt skara. Men ändå, en ökning med ett par hundra procent! Därför vore det korkat att inte ta chansen att nu väcka bloggen ur sin träda. Jag lovar inget, förutom ett försök till kontinuitet...

Medierna som aktör och arena

Martin Jönsson, numera redaktionschef på SvD, har börjat blogga igen. Bra!

I dag tar han upp ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen det om media som aktör. Rapporteringen om den något bisarra händelseutvecklingen kring köpet av Pirate Bay tas som exempel, men även Saab-affären och svininfluensan berörs. Jönsson knorrar något ödmjukt inför det faktum att medierna har ett stort ansvar att ”inte agera spekulativt och pådrivande”, med en implicit ton av svårigheten att axla detta ansvar.

Nu menar nog inte Jönsson att medierna inte ska tillåtas spekulera eller driva på, snarare att man inte bör agera för spekulativt och pådrivande. Grym gränsdragningsproblematik!

Jag tycker dock diskussionen om medierna som aktör bör kompletteras med perspektiv på medierna som arena. Jönssons resonemang bygger nämligen ett förhållande där medierna påverkar verksamheter utanför den mediala arenan. Men hur blir det med sådant som knappt existerar utanför mediernas domäner, utan där själva händelsen – eller skeendet – snarare är medierapporteringen?

Svininfluensan till exempel. Rapporteringen har pågått en bra länge nu, och utan överdrift kan väl sägas att artiklar och inslag den senaste tiden flödat ymnigt ur tv, radio och tidningar. Men vad är egentligen den här influensan för oss i Sverige? Inte mer än en handfull människor är allvarligt sjuka (än) och någon smittospridning i stor skala har inte förekommit (än). De allra flesta invånare i Sverige är ännu så länge obekanta med denna influensa av egna och sin omgivnings erfarenheter.

Svininfluensan är alltså mer ett medialt fenomen än en verklig sjukdom. Detta kan naturligtvis komma att ändras, vilket också är den springande punkten i motiveringen av rapporteringen: Svininfluensan kan komma att drabba många svenskar, något som befogar en massiv rapportering.

Men hur ska vi, fram till dess att vi vet, bedöma medierna som aktör?

Jo, fram till dess att vi vet är medierna oundvikligen spekulativa och pådrivande. Svenska myndigheter och andra aktörer agerar möjligen pådrivande, men de saknar kraften att för egen maskin driva rapporteringen. Istället är det medierna själva som utgör motorn. Och eftersom de stora frågorna är när och hur influensan kommer slå mot Sverige, parat med en högst bristfällig kunskap om viruset, blir rapporteringen per automatik spekulativ.

Om nu Martin Jönsson tycker som jag tolkar honom, att medierna bör tillåtas spekulera och driva på – bara inte ”för mycket” – håller jag med. Men problemet är återigen gränsdragningen. Och där väcks återigen frågan hur vi, fram till dess att vi vet, ska bedöma medierna. För mycket, lagom eller för lite kan inte bedömas utan att veta utfallet. Om hälften av befolkningen drabbas av influensan blir den omfattande medierapporteringen motiverad. Om svininfluensan slår som en vanlig influensa kan vi sannolikt sluta oss till att rapporteringen var överdriven. Om hälften av befolkningen dör presterade medierna för dåligt. Problem!

Jag har inga förhoppningar att medierna kommer agera motor i diskussionen om sin rapportering av svininfluensan. Däremot pågår redan nu utvärderingar. I höst kommer jag delta i ett forskningsprojekt som syftar till att undersöka mediernas rapportering om svininfluensan. Därför finns det troligen skäl att återvända till Martin Jönssons resonemang senare, med den hårda empirin som stöd.

Metabloggning #5 – i en exklusiv skara

Interaktivitet är ett hett ämne och har så varit länge. Envist uttrycker såväl politikens som marknadens experter på kommunikation den sprängkraft denna interaktivitet sägs äga, liksom de "nya" kommunikativa arenornas potential.

I politiken talar man till exempel om den stärkta medborgaren som genom ett mer direkt tillträde till offentligheten får ökade möjligheter i det demokratiska samtalet. Medborgaren behöver inte längre representeras av journalisterna för att kunna göra sin röst hörd. Behovet av journalistikens medialisering minskar.

Inom marknadsföring har man också talat länge om vikten av interaktion. Det är genom dialogen mellan en organisation och dess omgivning relationer byggs och upprätthålls. Det är genom relationer organisationen blir framgångsrik i försäljning och avkastning. De möjligheter som de nya kommunikationsarenornas interaktiva karaktär skapat är därför mycket värt. Vare sig konsumenten eller företaget behöver längre representeras av journalisterna för att nå varandra. Behovet av journalistikens medialisering minskar.

I min värld finns det två huvudsakliga sätt att värdera detta.

Det första, och i många sammanhang det mest intuitiva, är positivt: Det är bra att traditionella vägar för kommunikation (läs ”massmedier”) kompletteras och i vissa fall ersätts av nya, mer effektiva vägar. Det är bra att politikens medborgare utrustas med egna megafoner i offentligheten och därmed inte blir beroende av en hårt sållande journalistik för att höras. Det är bra att marknadens konsumenter får ökade interaktionsmöjligheter, både i kontakten med varandra och med företagen.

Det andra, tyvärr ofta förbisett i offentlighetens samtal, är negativt. Journalistiken fyller en viktig funktion för både demokratin och marknaden. Journalister är ju inte enbart förmedlare av information mellan olika aktörer i samhället, de har också en selekterande, kontrollerande och granskande roll. De värderar informationen utifrån olika aspekter, till exempel dess relevans för en större allmänhet. De kontrollerar källor och granskar både på egna initiativ och med tips utifrån ärenden som är angelägna för såväl medborgare som konsumenter.

Dessutom kan man hävda att behovet av denna journalistikens medialisering ökar. Samhällets komplexitet blir allt mer påtaglig, vi människor får allt mer begränsade möjligheter att själva erfara eller söka kunskap om sådant som är relevant för oss, och därför behövs en opartisk funktion som kan ge oss information i bekväm förpackning – nämligen massmedier.

Men oavsett vad man anser om denna negativa aspekt av en minskande journalistik medialisering, finns det fler skäl att ställa sig kritisk till den påstådda interaktiva förlösningen på våra nya kommunikationsarenor.

Det gäller att ställa sig frågan i hur stor utsträckning användarna av internet faktiskt bidrar till skapandet av innehåll. Den frågan ställer sig Annika Bergström i den rykande färska SOM-boken ”Svensk Höst”, vilken presenterades tidigare i dag. I resultaten som redovisas framgår visserligen att andelen av befolkningen som skriver i en egen blogg minst en gång i veckan fördubblats mellan 2007 och 2008. Men fördubblingen är från två till fyra procent! Endast fyra procent av svenska folket skriver en egen blogg minst en gång i veckan. Och om tidsspannet ökas till minst en gång i månaden blir andelen sex procent av befolkningen. Detta kan ses i kontrast till de 50 procent som någon gång i veckan tagit del av nyheter på internet. (Tänkvärt i sammanhanget: två tredjedelar av svenska folket läser en morgontidning i pappersformat minst fem dagar i veckan!)

Fler exempel ges i Annikas kapitel, för den som är intresserad. Men i de slutsatser som dras av resultaten påpekas att användarnas intresse att faktiskt skapa innehåll, och då även i andra sammanhang än bloggar, är ljumna:

”Totalt sett är det få som med någon större frekvens bidrar med texter, bilder och kommentarer på nyhetssajter. Man kan göra några olika tolkningar av detta. En sådan är att de möjligheter att bidra som erbjuds inte lockar användarna. Men även utanför den traditionella journalistiken är intresset att bidra med innehåll måttligt, varför en tolkning är att det allmänna intresset för att delta på den publika webben är lågt.”