Om mediernas oförmåga att hantera Sverigedemokraterna #1

I går var jag på seminarium som handlade om mediernas bevakning av Sverigedemokraterna. I panelen satt Anna Jaktén och Caroline Stenman - två av de journalister som gjorde Kalibers ”Wallraff” i Sverigedemokraterna 2008; Kerstin Brunnberg, tidigare chef för Sveriges Radio; Daniel Sandström, chefredaktör för Sydsvenskan och Lena Sundström, författare och journalist. Seminariet finns att läsa om här.

 

En av de saker som diskuterades var mediernas oförmåga att ställa Sverigedemokraterna till svars för sin politik. Bevakningen beskrevs som tandlös, bland annat den i kölvattnet efter ovan nämnda inslag i Kaliber. Diskussionen efteråt kom inte att handla så mycket om innehållet i programmet, utan snarare de metoder journalisterna använt.

 

Hur kommer det sig då, att medierna klarar att fälla en minister för obetald tv-licens, men inte förmår ställa en partiledning till svars för främlingsfientliga uttalanden och nidvisor om Olof Palme? I alla fall inte med de konsekvenser vi känner från liknande ”skandaler”, där politiker tvingats avgå.

 

Tandlösheten kan förklaras med, och som också dryftades vid seminariet, att Sverigedemokraternas yttranden inte var tillräckligt oväntade och därför inte tillräckligt oacceptabla. Toleransnivån för Sverigedemokrater är högre. Det tror jag är en av flera centrala förklaringar. Men jag tycker också det är värt att höja blicken något och se den tandlösa bevakningen i ett större sammanhang.

 

Jag tror mediernas oförmåga att hantera Sverigedemokraterna delvis beror på en uppfattning om partiets brist på reella makt. Det skapar en situation där mediernas kapacitet reduceras, jämfört med hanteringen av mer etablerade politiska partier. Grovt sett kan nämligen medierna sägas agera från två utgångspunkter i politiken.

 

Den ena utgångspunkten bygger på ett framåtblickande perspektiv, där medierna ska ge medborgarna information om de politiska aktörernas ståndpunkter i sakfrågor och ideologi, för att medborgarna ska kunna välja vilket parti man vill ge sina mandat.

 

Den andra utgångspunkten bygger på ett bakåtblickande perspektiv, där medierna ska ge medborgarna information om hur den politiska makten har förvaltats, för att ge medborgarna möjlighet att utkräva ansvar genom att rösta på konkurrenter. Det vill säga en slags bestraffning av politiker som man uppfattar misskött sig. 

För samtliga riksdagspartier fungerar båda utgångspunkterna. För Sverigedemokraterna fungerar bara det framåtblickande perspektivet. Bristen på, eller i alla fall uppfattningen om bristen på reell makt för Sverigedemokraterna, gör att medierna bara kan agera på ena planhalvan. Det saknas utrymme för rubriker som till exempel ”Avgå, Åkesson!”. Granskningen får inte de möjliga effekter den brukar få. Istället tvingas medierna till en informativ och spekulativ position där vinkeln kretsar kring ”om Sverigedemokraterna hamnar i riksdagen”.

Den ständiga uppdateringens tyranni

I dag hittade jag ett bra exempel på vad jag kallar den ständiga uppdateringens tyranni. Journalistikens uppdateringsfrekvens har på sina ställen blivit i det närmaste absurd, och det på flera nivåer.

Nyhetssajter måste hela tiden matas med nya artiklar, så fort som möjligt. Ofta med påföljande komplettering och korrigering av artiklarna. Ofta flera gånger. Bengt Johansson vid JMG skriver tänkvärt om det här.

Den ständiga uppdateringens tyranni är ett kvalitetssänke av rang. Journalisternas produkter - mediernas innehåll - vattnas ur och löper betydligt större risk att bli rent felaktigt. Men uppdateringen har också andra baksidor. Den sätter käppar i hjulet för den som vill skapa sig en uppfattning om, och förhålla sig till, mediernas innehåll.

I ett allt mer medialiserat samhälle blir det allt viktigare att systematiskt undersöka vilka bilder medierna förmedlar. Det är till exempel något som de flesta större organisationer ägnar sig åt. Hur står det till med organisationens mediebild? Hur presenterar medierna organisationens relevanta omgivning?

Dessa systematiska undersökningar blir problematiska i den ständiga uppdateringens tyranni. För hur undersöker man något som ständigt är i rörelse?

Medierna granskar makten, men vem granskar medierna?

Ofta är det medierna själva. Ibland bra, ofta mindre bra. I dag gör Dagens Media ett tappert försök till mediekritik. Under rubriken "Läkarna: Medierna skrämmer upp allmänheten" redovisas en undersökning där tillfrågade läkare bland annat yppar huruvida medierapporteringen om sjukdomar försvårar eller underlättar deras arbeten. 32 procent av läkarna uppgav att den försvårar medan 10 procent menar att den underlättar.

Men hur är det med resterande 58 procent av de tillfrågade? Av den dikotoma redovisningen att döma är det  troligt att majoriteten är likgiltig till medierapporteringen - i alla fall rörande dess inverkan på deras yrkesutövning. Med en titt på källan till Dagens Medias artikel, som i pdf-format återfinns här, visas att så mycket riktigt är fallet. 52 procent av de tillfrågade uppgav att medierapporteringen vare sig försvårar eller underlättar deras arbeten. 6 procent av de tillfrågade svarade "vet ej".

Men varför redovisas inte detta? Jo, för att det skulle bli en förbannat tråkig nyhet. Resultatet är istället en pajasartikel som tyvärr, likt många andra pajasartiklar, passerar obemärkt förbi.

Personvalskampanjer i social medier

Sociala medier är på tapeten inför riksdagsvalet i höst. Ingen har väl missat Anton Abeles ambitiösa insats, understödd av både pr- och webbyrå. I dag skriver Dagens Media om kristdemokraternas Lilith Svensson, som även hon tycks sätta stor tilltro till sociala medier. Men är sociala medier en bra ingrediens i en framgångsrik personvalskampanj 2010?

Ja, med betoning på ingrediens. Sociala medier som kommunikationskanal saknar, framförallt i politiska sammanhang, kraft att för egen maskin generera speciellt stora effekter. Det är fortfarande de traditionella medierna som utgör den mest betydelsefulla arenan för politisk kommunikation. Och utan närvaro på den arenan är det svårt att bygga ett politiskt varumärke. Naturligtvis kan dialogen i sociala medier spela en viktig roll i mindre skala, men det huvudsakliga syftet med sociala aktiviteter bör vara att skapa uppmärksamhet i räckviddsmedier.

Men en framgångsrik personvalskampanj i det kortsiktiga perspektivet innebär att bli inkryssad i riksdagen 2010. Och med en blick på utfallet i 2006 års val tycks det bli mycket svårt. Endast sex av 349 riksdagsledamöter kryssades in. Anledningen är, som statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson skriver, dels ett svalt intresse hos väljarna att kryssa, dels den nuvarande personvalsspärren på åtta procent.

Däremot, ur ett mer långsiktigt perspektiv, kan en personvalskampanj vara framgångsrik även utan att kandidaten blir inkryssad. Det är en chans för kandidater att inte bara kommunicera med väljare, utan även visa duglighet inför partierna. En autonom insats i förstaläget kan således generera möjligheter att i senare val bli en del av ett partis laguppställning. Huruvida det gäller Anton Abele ska bli intressant att följa.

Mindre Svin, mer Tiger i svenska tidningar

Upplever du ett sjunkande medialt intresse för svininfluensan? Du är förmodligen inte ensam. Rapporteringen har nämligen sjunkit betydligt de senaste veckorna. Sökningar i Mediearkivet och Presstext, två av de största svenska databaserna för tidningsinnehåll, antyder att antalet artiklar mer än halverats på två veckor.

Men om något minskar måste väl något annat öka? Ja! Tiger Woods har till exempel ökat sin exponering i svenska medier kraftigt den senaste tiden. Som nedan visas får det trasslande golfgeniet till och med fler träffar i Mediearkivet den senaste veckan än självaste svininfluensan. Det är imponerande!

Antalet träffar säger visserligen bara en del om hur mycket något uppmärksammats. Storleken på artikeln och dess andel relevanta innehåll är en annan viktig variabel. Till exempel är det ju troligt att Tiger Woods nämns i en hel del resultatlistor och liknande. Men ökningen beror sannolikt på prestationer utanför golfbanan.

Kommer helsidesannonsering avgöra valet?

Flexibelt innehåll, låga kontaktkostnader, stora format, hög räckvidd och bra placering. Det låter som ett suveränt paket för partierna i nästa års valrörelse. Tanu Tandan, chef för annonspaketet Impact, menar att icke-flexibel tv-reklam eller svårkontrollerade sociala medier inte kommer avgöra partiernas kamp om väljarna. Istället är det alltså "3:an" i Aftonbladet, Expressen, GT och Kvällsposten som ska driva väljare.

Insiktsfullt och idiotiskt på samma gång. I fråga om mediestrategi är det inte de enskilda medievalen som kommer fälla avgörandet. Det är en väl genomtänkt blandning av kanaler som kommer skapa rätt förutsättningar för de framgångsrika partierna att kommunicera sina väl formulerade budskap.

Läs mer här: http://www.dagensmedia.se/nyheter/print/article108822.ece

Metabevakning?

Prime PR besöker den här bloggen regelbundet. Jag kan se det i den informationen som Google förser mig med. I början kändes det smickrande och lite genant. Prime är en arbetsplats som hamnar bland de övre på min preferenslista. Nu börjar jag dock misstänka att deras närvaro i min statistik snarare beror på bevakningen av svininfluensan. Jag tror nämligen de pysslar med det. Det känns så. De har väl sådana uppdrag? Lustigt i så fall. De bevakar någon som rapporterar om bevakning av rapporteringen om svininfluensan. Om det är så, eller inte, hör av er. Snälla Prime, hör av er!